Lisa Röstlund & Alexandra Urisman
Otto, Att låta världen få veta:
handbok i klimatjournalistik, 2025,
267 sid.
Mondial förlag

Journalisterna Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto efterlyser mer och bättre klimatjournalistik i boken Att låta världen få veta. Författarna är prisbelönta och välrenommerade klimatjournalister på Dagens Nyheter.  

Boken bjuder på vetenskapliga rön om klimatförändringen, konkreta fallstudier om klimatjournalistik på olika håll i världen och sist men inte minst konkret vägledning i rapporteringen om klimatförändringen. 

Författarna tar avstamp i professor Johan Rockströms tes som hävdar att den accelererande uppvärmningen av klimatet håller på att tvinga hela mänskligheten ut ur det han kallar för livets korridor.  

”Det har aldrig tidigare skett en snabbare ökning i global medeltemperatur under den tid som den moderna människan har existerat”, skriver Röstlund och Urisman Otto. De hänvisar till det faktum att medeltemperaturen på jorden har hållit sig kring 14 grader Celsius under de senaste 10 000 åren och att avvikelserna under denna tid har varit högst 0,5 grader.  

Trots att mycket tyder på att vi går mot en klimatkatastrof med fatala konsekvenser för artrikedomen och allt mänskligt liv klättrar klimatfrågorna sällan över den massmediala nyhetströskeln. Det här vill författarna ändra på.  

Röstlund och Urisman Otto verkar utgå från att de flesta journalister är obildade och okunniga i klimatfrågor, vilket enligt dem leder till att klimatförändringen nedprioriteras i nyhetsbevakningen. Tyvärr förankras påståendet inte i vare sig fakta eller källhänvisningar. Att idiotförklara hela journalistkåren är en ganska märklig utgångspunkt för en bok som ska främja den journalistiska bevakningen av klimatförändringen. 

För den som är förtrogen med klimatfrågor, ter sig hälften av bokens innehåll som gammal skåpmat. Den största behållningen är konkretionsnivån i bokens medryckande fallstudier. Den största fallgropen är utan tvekan författarnas fäbless för journalistisk aktivism. Röstlund och Urisman Otto verkar inte se problem i situationer där en journalist sitter på två stolar och blandar ihop rollen som aktivist och journalist. Uppmaningen att bedriva kampanj-journalistik strider flagrant mot de finska journalistreglerna som kräver att journalister ”inte får missbruka sin ställning och behandla ämnen som är förknippade med personlig vinning.”  

Boken saknar också en kontextuell omvärldsanalys som skulle beakta den djupa lönsamhetskris som de etablerade massmedierna utsätts för just nu. Allt fler dagstidningar och tidskrifter går i graven i takt med att ett växande antal konsumenter inte vill betala för kvalitetsjournalistik. Under sådana omständigheter blir det svårt att trygga alla typer av journalistik. Den mediala krisen drabbar även public service-bolagen som har utsatts för drakoniska nedskärningar på grund av populistpartiernas krav. 

Att låta världen få veta är ett välkommet tillskott i debatten om miljöjournalistikens framtid, men boken missar tyvärr målet i sin mästrande jargong som skäller vid fel träd. Att tvinga journalister in i aktivistrollen vore förödande för det förtroendekapital som stavas yrkesetisk oavhängighet. Journalistens oberoende ställning utgör hårdvaluta – också inom klimatjournalistiken.

Mikael Sjövall