En gedigen historik över en av Finlands äldsta och Svenskfinlands största naturvetenskapliga föreningar. Så kan man beteckna Ostrobothnia Australis 1924–2024 – Hundra år med och för naturen (red. Hans Hästbacka) som utgavs i slutet av 2025.
Det blir över 300 sidor av väldokumenterade skildringar av hur naturen förändrats – och utarmats – i Svenskösterbotten, och hur föreningen utvecklats och försökt driva en mer respektfull inställning till närmiljön.
Ett upplägg med flera skribenter ger självfallet fler perspektiv och stilistisk variation, vilket gynnar läsningen. Å andra sidan skulle boken ha vunnit på lite hårdare redigering, för att undvika upprepningar mellan kapitlen.
Historiken är både ett stycke kulturhistoria och en prima översikt av svenskösterbottnisk utforskning av unik natur. Reportagen från medlemsexkursioner visar därtill att man kan ha en djup naturrelation också utan att vara fältbiolog.
Boken är nyttig också för den som inte känner den österbottniska naturen likaväl som ortsborna. En utsocknes läsare hade knappast anat vilken central roll Valsörarna haft i OA:s vidsträckta verksamhetsområde eller insett vilka miljökonsekvenserna av en Kvarkenbro kunde bli.
Historiken bärs upp av flera välskrivna personporträtt på eldsjälar som drivits av nyfikenhet och vetgirighet i sina utforskningar. Passionen går inte att ta miste på.
Lika uppenbart blir att de stora profilerna under föreningens tidigare år har inspirerat de då yngre medlemmarna, som under årens lopp förtjänstfullt burit arvet vidare.
Många fortfarande aktiva medlemmar har oförtrutet lagt manken till för att medvetandegöra naturens egenvärde hos en bredare allmänhet, och få beslutsfattare att inse det.
Det är ett jobb som tenderar att ge mager utdelning, då naturen alltför ofta betraktas enbart som en resurs att exploatera. Redan Erik Pollars inlägg i Vasabladet på tidigt 1970-tal, som historiken citerar, visar att människan inte på djupet förstår att vi behöver respektera den natur vi är en del av.
Tacknämligt skildrar historiken också dagens föreningsverksamhet och framtidsutsikterna. Ralf Wistbacka beskriver naturens utarmning, klimatförändringarna och den ständiga landskapsskövlingen, även i den gröna omställningens namn, som ödesfrågor för OA.
”Det är frågor vi måste försöka tackla för att finna en möjlig väg framåt och för att med gott samvete säga att vi försöker påverka.”
Där ringar han in utmaningen. Det är bara att önska föreningen lycka och framgång de kommande 100 åren.
Peter Buchert
Fotnot: Tidigare har utkommit Håkan Eklunds hundraårshistorik över OA, som inte auktoriserats av föreningens styrelse. Finlands Natur har recenserat den tidigare.