Hans Christian Andersens saga om storkarna har ett ohyggligt slut. Efter att familjen landat i solen på den främmande kontinenten, förtäljer storkmodern sina ungar hur de bäst ska hämnas den pojke som sjöng så elaka visor om dem innan de kunde flyga. I dammen ligger ett barn som drömt sig själv till döds, säger modern. Det ska vi ge pojken. Så kommer han att gråta för att vi hämtat hem ett dött syskon!
Det är svårt att införliva dessa gruvliga repliker i den större mytologin om storken, med dess förtröstansfulla löfte om nya liv. Under teatergruppen Blaue Fraus nya föreställning <3° STORK är sagans diaboliska drag ändå enklare att hålla i minne. Den oskyldige kunde på basis av programbladets floskler om hopp i klimatkrisen (“För att hopp ska förvandlas till aktiva handlingar behövs mål, en handlingsplan och motivation”) få för sig att den forskningsklinik vi kommer att delta i främst går under beteckningen förnumstig. Som tur är så inte fallet.
Intuitionen ilar obestämt när forskarna som möter oss i receptionen till den brutalistiska skyskrapan i Havshagen, någonting är vrångt. Det är inte de identiska vita utstyrslarna och röda strumpbyxorna – det är ögonen. De inlagda linserna färgar pupillerna svarta och onaturligt stora, närmast dräktiga av mani. Om inte nödvändigtvis hämndlystnad, likt Andersens storkar, så är det här en blick i vilken samvetet har ersatts av helt andra måttstockar.
Då vi blir eskorterade genom en rad grällt upplysta korridorer till ett mötesrum på trettonde våningen korsas, eller närmast överröstas, det rörliga skräckkabinettet ändå av satirisk komik. Vi ombeds fylla i ett antal formulär. Till stor del består frågorna av socialvetenskapligt småprat: “Stänger du av televisionen när den inte är i bruk?” men också “Känner du till den vita storkens latinska namn?”. Vi får anvisningen att reflektera över våra svar, men tiden som ges är sällan mer än några knappa sekunder. Impulsen ersätter tanken. Dr Loper! Dr Blomberg! kallar forskarna kontinuerligt på varandra i en slags kommunikationens aerobic.
Klyschornas utdragna konvulsioner fungerar väl som simulering av klimatpolitikens anda.
Vi får höra att vår gemensamma nämnare är att vi alla tillhör den globala medelklassen, vad det än ska betyda. I ett senare segment och annat rum genomgår vi i mindre grupper också något som går under namnet “medelklasstestet”. Iförda huvudbonader minnande om elektroder mässar vi samstämmigt låttexten till We are the world medan maskinen EXPO-70 ”samlar in data” (det är en silverfärgad slang som med stor sannolikhet inte gör något alls). Dr Wingren (Joanna Wingren) har lämnat rummet, utan tillsyn lyder vi befallning. Så följer en ”medelklassövning” och en game-show i samma uppstissade anda. Det är schack-matt-situationer, där vår föreställningsförmåga stannar upp av en till en början fel ställd fråga. Vilken onåd att behandlas så!
Till stor del bygger föreställningen på att en rad politiska slagord och liberala truismer återvänder till oss i grimaser. Jag kommer att tänka på den österrikiske författaren Elfriede Jelineks sätt att plocka upp kollektiva klichéer och snedvrida och upprepa dem tills de omdanas (även om Jelineks texter rent poetiskt är rikare). Överhuvudtaget börjar deltagaren fundera på det sagdas textur i munnen, språkets olika skepnader. Vad händer med mig när jag mekaniskt upprepar “Mål! Handlingsplan! Motivation!” medan jag lyfter händerna i segertecken, i likhet med de övriga deltagarna? Vad är det här för typ av förnedring, och hur skiljer den sig från sättet man i till vardags anammar ett falskt språk? Det krävda stackatot är aggressivt och missvisande, undergivet till sitt väsen.
Blaue Frau har samarbetat med två teatergrupper i Sverige och Danmark, vars föreställningar pågår synkroniserat under kvällen. Det hela avslutas med ett gemensamt videosamtal. I Köpenhamn är sällskapet dessvärre så upptaget av sitt eget obekymrade umgänge att de inte noterar oss. Stämningen i Malmö tycks mer nykter. Ett par vagt oroade anleten vill gärna avhandla den på förhand bestämda föredragningslistan. “Vi har inte fått någon lista”, säger Dr Loper (Salla Loper) och trycker upp sin stinna blick mot skärmen. Lejonparten av tänderna är nu svartfärgade, vilket ger synvillan av att endast ett fåtal sitter kvar. Tursamt för oss verkar Helsingfors ha dragit den muntraste lotten.
Det är svårt att inte känna sig fastklämd mellan marken och samhällskroppen under <3° STORK. Grundvalarna i ens liv hanteras ungefär lika varsamt som ett flipperspel en sen sladdrig kväll, vilket nog kan ses som en dubblering av verkligheten utanför scenrummet. Underhållningsvärdet till trots kan jag inte undkomma tanken om att idéinnehållet är lite väl skralt för att bära upp föreställningen. De ytliga utsagorna om medelklassen är redan färdigt utnötta, och blir inte mer avgörande av att kläs ut i pajasdräkt. Visserligen fungerar klyschornas utdragna konvulsioner väl som simulering av klimatpolitikens anda: få språk är lika skräckinjagande ihåliga än politikers och företagsledares utsagor om klimatet. Djävulen tycks vara en torrboll. Men ska inte konsten också ge något mer? Om inte annat, så en makaber avslutning i stil med Andersens?
Det teatern gör är att låta en värld uppenbaras i världen. Erfarenheten är helt konkret: faktiska människor i samma rum. Obestämdheten mellan det inre och det yttre framhävs. Är jag uttolkaren som ska tyda skeendet? Men utspelar sig inte laboratoriet i mig, eller kanske mellan oss – i våra reaktioner och förnimmelser? Hur förenas dessa positioner?
I det här fallet förblir skeendena ett utanpåverk, deltagandet till trots. Tonläget i den gåtfulla sång som, såsom i alla liv, pågår i mitt inre har inte rubbats, varken mot moll eller dur. Kanske hade <3° STORK vunnit på att ta visan på större allvar.
Rakel Similä