Amos Wallgren; Jooseppi Räikkönen
Palavan maailman politiikka
2026, 221 sidor, Into Kustannus
Med Palavan maailman politiikka (fritt översatt Den brinnande världens politik) har statsvetarna Jooseppi Räikkönen och Amos Wallgren skrivit en imponerande bok. Den rör sig mellan ekologisk katastrof och metodisk genomgång av hur man kan få till stånd förändring. Frågan är hur man meningsfullt kan påverka i en värld som håller på att brinna upp, som politiskt är mer fragmenterad än någonsin och där folkrätten ter sig svagare än på länge.
Ska sägas direkt att boken inte försöker vara neutral. Den är en tydlig grön partsinlaga. Wallgren titulerar sig klimataktivist. Innehållsdeklarationen är tydlig och bra så.
Författarna lyckas med något så ovanligt som att ge en heltäckande bild av geopolitiska trender, Kinas ”peaceful rise”, USA nyvunna oljedyrkan och krigets relation till klimatet.
När vi nås av videoklipp av ukrainska drönares sprängning av oljecisterner och raffinaderier är det lätt att tänka på klimateffekterna. Författarna menar dock att den verkligt stora klimateffekten inte är brinnande cisterner. Det är de ofattbara resurser som går till militär upprustning i stället för grön omställning.
Författarna lyckas med något så ovanligt som att ge en heltäckande bild av geopolitiska trender, Kinas ”peaceful rise”, USA nyvunna oljedyrkan och krigets relation till klimatet.
Bokens struktur imponerar. Först presenteras problemet, sedan följer lustmordet på ”irrläror”. Ekoleninism, utomparlamentariska metoder och Antropocen avfärdas. Särskilt läsvärt är kapitlet som sågar teknikoptimism och försöken att ”styra tillbaka” klimatet. Sågningen av EU ”strategiska autonomi” får däremot en oväntat positiv vändning: den kan bli en möjlighet att fastställa en ”universell och humanistisk” linje.
Ett av få ställen där författarna svävar på målet är synen på styrelseskick. Frihandel och kapitalismens ”expansionstvång” kritiseras, men inget alternativ förs fram. Klimatdiktatur, teknokrati och aktivism avfärdas. Mellan raderna framstår kapitalism och liberal demokrati som acceptabla, om kapitalismen regleras hårt. Kanske är det också en poäng: lås dig inte vid dogmer, utan tänk agilt.
Politiken får sig en och annan släng. Största slängen får Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair som stått främst på barrikaderna för praktiskt, globalt klimatarbete, men som – milt sagt – bytte fot som lobbyist. Exemplet Blair visar hur intressen kan göra sig till talespersoner för klimat för att sedan styra klimatdebatten i ”rätt” riktning.
Boken är kryddad med lämpliga doser humor. Små referenser till kända textrader i finländsk populärkultur och exemplet att ”västvärlden” omfattar både Elon Musk och kassabiträdet på Alepa. Vem är suveränen i ett land?
Jo, den som gör beslut om undantagstillstånd.
Författarna ber nästan om ursäkt för sin pessimism och för att ha tagit kål på nästan varje aktivistisk modell. Ursäkten är överflödig, boken rymmer flera positiva budskap.
Detta är en riktigt bra lärobok i modern klimatpolitik. Metoden ”vänta och se” förekommer inom politiken, men författarna visar övertygande att läget tvärtom blir mindre förutsägbart om man väntar.
En annan insikt är hur djupt fossilberoende dagens ekonomier är. Författarna talar om ”fossilekonomi” och jämför med den ”slavekonomi” som genomsyrade Sydstaterna före inbördeskriget. Den jämförelsen håller, oroväckande nog.
Författarna ber nästan om ursäkt för sin pessimism och för att ha tagit kål på nästan varje aktivistisk modell. Ursäkten är överflödig, boken rymmer flera positiva budskap.
År 1991 kunde Mauro Scocco inleda låten Det finns! med orden ”Det finns ett hål i himlen där solen slår igenom” – alla fattade direkt: ozonhålen. Ozonhålen upptäcktes under 1980-talet och ledde till Montréalprotokollet. Ett av budskapen är alltså att mänskligheten har förmågan att samlas och agera.
Viktigast är kanske att inte låsa sig vid dogmer, utan tänka brett och agilt. De ideologiska snuttefiltarnas tid är förbi.
Den här boken borde översättas till engelska och skulle då kunna både provocera och vitalisera klimatdebatten på vår europeiska kontinent.