Den experimentella teatern har en olycklig kärleksrelation till begreppet “provokation”. Den vill så gärna vara det, vill störa, hota, bryta ned. Inte sällan framstår transgressionen som det huvudsakliga målet. Snälla, snälla, kan ni inte bli förnärmade! Ett sådant försök fastnar lätt på tomgång. Det blir förutsägbart. Chock ersätter djup. De idéer som presenteras på scen är sällan genuint oroande för just de åskådare som hittar fram; publiken är tillräckligt van vid nakenhet och kroppsvätskor för att nakenhet och kroppsvätskor skulle få en att reagera. På Hangö teaterträff inser jag ändå med fascination att det trots allt existerar en öm punkt delad av både teaterskolestudenter och gemene finländare: mossan.

Föreställningen Undersang av den norsk-jamaikanska koreografen Harald Beharie inleds med att vi ombeds vara tysta och följa med på en promenad. I trupp rör vi oss stumma längs Hangös gator, invid en bilväg. Någon rycker urskuldande på axlarna åt en hojtande bekant. När vi efter tjugo minuter anländer till en skog är det glesare mellan tankar och impulser. Mera ro, mera utrymme. Vi sätter oss ned bland stammarna. En efter en börjar olika gestalter träda fram.

Det finns något transcendent i hur den första dansaren Amie Mbye kliver in bland oss. Hon utstöter ett knarrande lockrop, rör sig som en krigisk gudinna mellan åskådarna på marken, det är som att vi inte existerar. En annan dimension, en annan tid har öppnat sig.

Figurerna som gör Mbye sällskap är klädda i svart läder, med mycket visad hud. Estetiken påminner om en futuristisk sexklubb som möter ett urfolk. Kropparna är ansatta av en enorm erotisk energi. Man gnider sig mot träden och slänger sig på marken. Inledningsvis är rörelserna disparata och splittrade, individuella. Efterhand börjar ändå en gemensam takt födas i gruppen. De utstöter ett rytmiskt vrål. En kraft bultar i lemmarna, ett kluster av lust och skräck. Dansarna formar par och svarar på varandras rörelser. Ibland bjuds enskilda åskådare med då de svettiga trycker sig mot oss. Ropet, rytmen skallar kontinuerligt. Den gemensamma takten upprätthålls men röstlandskapet förändras och växer organiskt då nya tonaliteter introduceras. Ljudet har en närmast fysisk kvalitet. Man kommer att tänka på en skulptur som rör sig emellan uppträdarna, går från en till annan.

Estetiken påminner om en futuristisk sexklubb som möter ett urfolk.

Det hela pågår länge, länge. Publiken börjar nicka och rycka i takt, närmast ofrivilligt. Förra året spelades Glitcher-kollektivets Porn Horror Musical 2 på Hangö teaterträff, och som min kollega Otto Ekman nämner i ett samtal vi har för Yle efter föreställningen påminner skeendena om Glitchers alltför utdragna anspänning. Det är ett transtillstånd utan klimax där allting pågår och pågår och pågår. Man hinner dras med, förlora intresset och återfå njutningen. Men till skillnad från Glitchers föreställning erbjuder Undersang en sexualitet utan pornografi. I stället är det infall, lidelse, drifter, komik. Någon häller vatten över sig och en annan gnyr som ett barn. Energin vi bevittnar kommer så nära man bara kan föreställa sig en erotik utan medialisering och standardisering. Här existerar lusten fri från jagets bildrelation till sig själv; en utomstående blick saknas. Att bevittna det är sällsynt. Exalterande!

Vi sitter som sagt i skogen. I nationalromantiska scenerier är det en närmast jungfrulig plats, orörd och helgad. Så ser den finländska rationaliserade och tillyxade ekonomiskogen givetvis inte ut. Undersang leker ändå medvetet med romantiska bilder, både gällande urfolk och natur, eller kanske urfolkens direkta relation till naturen. Där skiljer den sig från de flesta konstverk jag tagit del av under de senaste tio åren som haft skogen som utgångspunkt. I dem har omsorg varit det uttryckliga målet. Man har odlat en andaktsfull stillsamhet. Man har lyssnat på mossan, smekt den. I Beharies händer är uttrycket grimas. Vi närmar oss den ömma punkten.

Halvvägs in i föreställningen börjar de läderklädda gestalterna riva i mossan. Till en början oaktsamt, slapphänt och sedan frenetiskt. Där jag sitter i mitten av gruppen regnar det mossrester över mig. Det rycker i kroppen – jag måste stoppa dem! Oron är fascinerande djup, inprogrammerad i mina celler, ett slags nationellt arv. Att bli varse om en så absolut gräns är häpnadsväckande. I alla de samtal jag deltar i efter föreställningen bekräftas erfarenheten som delad. Det är med stor indignation människor muttrar om hur länge det tar för mossan att växa tillbaka. Flera år!

Är det meningsfullt att bli provocerad? Ja och nej. Ja, för vi förstår vad vi bryr oss om, de etiska ramverken växer sig till kroppslig erfarenhet. Nu sitter insikten i musklerna. Nej, för vi visste det redan. Man behöver inte göra ont för att veta vad ondska är. Att högerextrema rörelser för tillfället har monopol på cyniska politiska transgressioner undergräver också kraften. Eftersmaken är beskare.

Att det är just mossa som väcker sådan bestörtning gör mig ändå munter. Och kanske är det mest provocerande med föreställningen trots allt inte växtligheten utan den totala hängivelsen. Att bevittna någon till fullo upplåtas och glädjas, utan dissociation och utifrånperspektiv, fri från både anspråkslöshet och fåfänga. Kvaliteten i erfarenheten är närmast smärtsam. Eller snarare skillnaden i kvalitet. Det finns ett annat liv att leva, det finns ett annat sätt att vara.

Rakel Similä