År 1816 kom aldrig sommaren. Ett år tidigare hade vulkanen Tambora fått ett så stort utbrott att klimatet ruckats. Europa tampades med köld och därpå följande hungersnöd. Under de månaderna sommaren skulle ha ägt rum samlades den då artonåriga Mary Shelley samt poeterna Percy Shelley och Lord Byron i Genève. Det fientliga vädret tvingade dem att stanna inomhus. För att underhålla varandra uppfann de en tävling: Vem skriver den bästa spökhistorien?
I Mary Shelleys bidrag stod en vetenskapsman vid namn Frankenstein i centrum. Efter envetna försök och noggranna studier hade han kommit på ett sätt att väcka livlös massa till liv, återbringa döda till oss. Då varelsen väl stod framför honom – två och en halv meter lång, otymplig, grotesk, ful – förfasades Frankenstein. Han flydde. Monstret var ensam kvar.
När stjärnskottet Florentina Holzinger anländer till Stockholm är det med en föreställning döpt till just A Year Without Summer. Den österrikiska koreografen är primärt känd för sina chockeffekter. Kannibalism som får människor att svimma. En opera med nakna nunnor. Blod och smärta i en slags modern fakirkonst; en estetiserad variant av cirkuskonstnärens slukade svärd.
A Year Without Summer stjäl sitt utgångsläge från Mary Shelley och hennes kumpaner. Det är undergångsstämning och klimatet står i uppror. En samling konstnärer, på scen denna gång, samlas för att underhålla oss i förtappelsen. Efter en orgie, fejkad avföring som slängs omkring, en plastbebis som karvas ur köttet på Holzinger själv och en person dinglande i luften med hjälp av krokar fästade i ögonbrynen avslutas föreställningen med orden NO END upptryckta på enorma skärmar. En dansare kryssar oförtröttligt omkring i piruetter på en konstgjord isbana medan publiken vandrar ut ur salongen. Hon blir tröttare och tröttare men slutar inte.
Varför är just Holzingers föreställningar så omtalade idag? De säljer slut på minuter och väcker rubriker, var än de spelas.
En ogin tolkning är att de helt enkelt simulerar en chockartad, dopaminstinn digital sfär, där den kollapsande politiska miljön får sitt uttryck. Föreställningarna är så blott en överdimensionerad reproduktion av fasan och den moraliska gränslösheten utanför. Provokationerna som har blivit så frekventa att de är utnötta. Chocken som det enda uttrycket som är oss begripligt.
Den avgörande skillnaden är ändå att en föreställning är taktil. Scenkonst är sinnligt och ofrånkomligt gemensamt. När man väljer att sätta upp något på en scen existerar också vissa regler. Det är ett teaterrum, i sig en kontrollerad plats. Åskådarna har valt att komma dit själva och man tänker sig kunna gå ut. Aggressiviteten är regisserad. Möjligen oskadliggjord.
När jag intervjuade det finlandssvenska scenkonstkollektivet Glitcher, som producerar spektakel och således opererar inom en likartad maximerad och provokativ estetik som Holzinger, framhävde medlemmarna vikten att ta hand om publiken. “Där finns alltid något vackert och ömt”, säger en av dem om österrikarens föreställningar. Den avslutande scenen med dansaren utstrålar en slags fragil melankoli, en kroppslighet nära sin brytpunkt.
I mörka tider vill publiken ha komedier, i ljusa tragedier brukar det lyda inom teatern. I våra år utan sommar tycks just en Holzingerlik kombination av chock och omsorg träffa en kulturell nerv. Kanske är den lilla gnuttan av skönhet och ömhet bland all villervalla av gränstänjande och provokation den enda komedi vi förmår känna igen. Den tröst vars realism vi kan föreställa oss.
Eller så sitter vi faktiskt bara där för att underhållas av något som kunde tolkas som än mer fasansfullt än svärtan utanför. I hopp om att det är där, på scenen, monstret hör hemma. NO END, hävdar ändå Holzinger. Det är lätt att tro henne.
Rakel Similä är filosofistuderande och frilansjournalist.