Den finska vargpopulationen är inte livskraftig. Tvärtom är den fennoskandiska stammen fortfarande rödlistad som ytterst utrotningshotad.
Enligt Naturresursinstitutets senaste inventeringar finns det bara drygt 400 vargar i hela landet. När Jord- och skogsbruksministeriet föreslår nu att 109 vargar ska få fällas genom regionala jaktkvoter under jaktåret 2026–2027 är det en omfattande jakt som äventyrar den finska vargstammens livskraft och fortbestånd.
År 2025 fastställde ministeriet 273 individer som en gynnsam nivå. Det var ett politiskt beslut med svagt vetenskapligt stöd.
Naturresursinstitutets forskare Katja Holmala konstaterade redan 2021 att den finska vargstammen borde uppgå till minst 500 individer för att kunna klassas som livskraftig. Om stammen är mindre ökar risken för inavel och genetiska sjukdomar, uppger institutet. Även annan forskning stöder en stam på minst omkring 500 individer, vilket bland annat WWF hänvisar till i sitt utlåtande om förslaget i fråga.
Målsättningen att tillåta jakt på 109 vargar bygger inte på kvalitetsgranskad forskning eller seriösa bedömningar av vargstammens skyddsbehov. Det finns en stor risk att vargbeståndet kollapsar om varggrupper splittras till följd av jakten, vilket många miljöorganisationer har varnat för.
Splittrade grupper riskerar också att skapa fler ensamma och vilsna ”problemvargar” som söker sig till lättare byten i bebyggelse.
Problemen kan och ska inte lösas med så här stora allmänna jaktkvoter av populistiska skäl.
Samtidigt är det förståeligt att samlevnaden med vargen har blivit svår på vissa håll och att förebyggande åtgärder inte alltid räcker.
Skyddsjakt på enskilda så kallade ”problemvargar” är tillåten enligt nuvarande lagstiftning och bör räcka som åtgärd framför allmän jakt. I sådana fall behövs snabbare processer.
Men problemen kan och ska inte lösas med så här stora allmänna jaktkvoter av populistiska skäl.
Om jakten ändå tillåts av politiska skäl bör kvoterna åtminstone minskas i de östra reviren. Naturresursinstitutets rapporter visar att dessa revir har en större genetisk variation än de västra. Antalet skador på husdjur och andra problem är inte heller så stort i de östra reviren att det skulle kräva en så omfattande jakt som nu föreslås.
En åderlåtning av den genetiska mångfalden kan inte accepteras, eftersom den äventyrar stammens fortsatta överlevnad.
Bevarandet av biologisk mångfald handlar också om genetisk mångfald. Den föreslagna jaktens omfattning kan alltså få betydligt mer långtgående följder än den direkta minskning av vargstammen som jakten innebär på kort sikt.