Vandring i samernas land

Landskapet Finnmark uppe i Nordnorge domineras av vidsträckta fjällvidder där myrar och sjöar breder ut sig mellan tät fjällbjörkskog. Här finns inga vandringsleder och chansen att stöta på andra vandrare är minimal. 

Efter en lång dag av vandring och orientering, kom vi slutligen fram till sjön. Spegelblankt vatten, endast fiskar som bryter vattenytan och fjällabben som ropar i bakgrunden. 

För mig är stunder som dessa ofta en av höjdpunkterna under en vandring. Då man efter en lång dag kan sätta sig vid läger­elden, äta middag, och blicka ut över de mäktiga landskapen. Under sommarmånaderna i Finnmark kan denna höjdpunkt däremot bli kortvarig, eftersom man snabbt blir omgiven av surret från tusentals myggor och knott.

Det har blivit en tradition att vi årligen placerar bilen på nattåget till Rovaniemi och tar sikte på de lappländska ödemarkerna och nationalparkerna. Även om vi gjort otaliga vandringar runtom i Lappland tillsammans med min vän Jan Kajander, är väntan lika stor varje år. Länge hade vi varit intresserade av det karga tundraområdet Finnmark, beläget i de nordligaste delarna av Norge. En rätt vanlig översättning av namnet är ”samernas land”. Ett massivt område som till stor del består av så gott som orörd natur. 

Området är speciellt värt att besöka för den som föredrar att vandra i total vildmark, hitta sina egna stigar och kanske fånga en öring eller röding. Här hittar man ett stort antal sjöar och jokkar där fiskarna länge fått leva ostört. Landskapet är på något sätt surrealistiskt för en skärgårdsbo som jag. För den som är van vid att vandra i södra Finland, känns Finnmark som en annan planet: sannolikheten att man stöter på en annan människa här är väldigt liten. 

Eftersom Finnmark är för stort för att utforskas i sin helhet under en vecka, valde vi att koncentrera oss på fjällvidden Finnmarksvidda. Ur ett helikopterperspektiv är det karga området rätt så enformigt, med fjällbjörk och dvärgbjörk som dominerar terrängen. Även om betestrycket från renskötseln är rätt hårt i speciellt de centrala delarna av Finnmarksvidda, finns det gott om lavhedar i området. De dominerande lav­arterna är fönsterlav, snölav, och påskrislav. Bär finns det också gott om. Under vår vistelse började tyvärr hjortronsäsongen redan lida mot sitt slut. Däremot fanns det rikligt med ripbär, kråkbär, odon, och mjölon.

Vi startade vandringen vid Láhpoluoppal nordost om Kautokeino. Därifrån följde vi inledningsvis ett fyrhjulingsspår söderut för att snabbt komma in i vildmarken. Under vandr­ingar strävar jag efter att inte planera rutten alltför noggrant på förhand. Jag vill ha möjligheten att vara spontan och göra oplanerade intressanta avstickare. Vill man satsa på fiske och fotografering under turen bör man reservera extra tid för det. 

Efter flera timmar i bilen bestämde vi oss för att endast gå några kilometer under den första vandringsdagen. Jan och jag har gjort många vandringar tillsammans, så rutinerna fungerar rätt så naturligt. Ofta behövs det endast en nickning för att fördela arbetssysslorna när vi slår läger. 

Under den första kvällen kunde jag inte låta bli att inventera de närliggande vattendragen med hjälp av svirvelspö. Tyvärr utan större framgång, så öringen fick vänta. 

Varför just Finnmark är populärt bland fiske­entusiaster är det låga fisketrycket, som dels beror på att det krävs en del vandring för att nå de inre och mer ostörda vattendragen i området. Fiskereglerna är också stränga i Norge, vilket förstås är bra för att upprätthålla livskraftiga fiskbestånd. Reser man till Finnmark för att fiska bör man förutom fiskelicenser i vissa fall också desinficera sin fiske­utrustning för att förhindra spridning av laxparasiten Gyrodactylus salaris. Det här är speciellt viktigt om man ämnar fiska i lax­älvarna. Vi höll oss dock till mindre kända vattendrag. För mig är fiske inte en sport, utan ett sätt att fånga mat. Inlandsfisket i Finnmarksvidda handlar mycket om öring och röding. Utöver dessa två arter finns det också gott om harr, gädda och abborre.

Dag två korsade vi Láhpoljohka och tog sikte österut mot Vuoskkojávri, där vi sedan stannade för natten. Att orientera i området är relativt lätt tack vare den låga vegetationen. Det stora antalet sjöar, floddalar och fjäll utgör också naturliga landmärken i terrängen. Enligt mig är den största utmaningen mängden våtmarker. Det är lätt hänt att man hittar sig själv omringad av ett par kilo­meter mjuk myr om man inte planerar rutten väl. Den mjuka och våta marken är väldigt ut­manande när man bär på omkring 20 kilogram i ryggsäcken. 

Vädret var överraskande varmt och soligt, vilket i sig var skönt efter den första dagens regnskurar. Nackdelen med varmare väder och en hög luftfuktighet i Lappland är att myggen och knotten aktiveras. Det är ändå en trivial detalj som hör till när man vandrar i Lappland. Mängden mygg kan kännas överväldigande i början, men man blir snabbt van. 

Fisket lyckades bättre denna kväll. Summan var en gädda och två stora abborrar. Följande morgon fick det bli smörstekt abborre till frukost.

Efter en tredje kopp morgonkaffe vid lägerelden studerade vi kartan och planerade rutten för dag tre. Ett kluster av sjöar i sydost väckte vårt intresse. Där slog vi läger för två dagar för att göra längre avstickare i närterrängen utan packning. Under den fjärde morgonen packade vi med oss fiske- och kamerautrustning och begav oss mot Áhkkanasjohka med förhoppningen att fånga öring. Det dröjde inte länge förrän Jan lyckades kroka en sådan på ett kilogram. Nöjda och glada vandrade vi tillbaka till vårt basläger för att njuta av det röda köttet. På vägen såg vi ett flertal dalripor. Jag tycker att dalripan är en väldigt sympatisk fågel, som ligger och trycker i buskaget in i det sista innan den flyger iväg rakt framför näsan på en.

Även om vi ännu hade ett par dagar tid på oss, var det under dag fem dags att successivt ta kurs mot bilen. Målet för dagen var Unna Galbajávrrás, en större sjö cirka 12 kilometer norr om vårt läger. Mellan oss och sjön låg några av de högre fjälltopparna i Finnmarksvidda, och ett flertal våtmarker väntade på andra sidan av höjderna. Den femte vandringsdagen skulle ha varit väldigt lyckad, om inte Jan bara några hundra meter från vår tilltänkta lägerplats hade stigit i ett kärröga och fått vatten upp till midjan. Den kvällen hörde vi både fjällabb och småskrake medan kläderna torkade vid lägerelden. 

Följande dag, dag sex, tog vi kompasskurs mot Dimbbarjávri, en mindre sjö längre västerut. Det visade sig vara den tyngsta vandringsdagen under resan. Vi hade två alternativ: runda våtmarkerna och därmed vandra en betydligt längre sträcka, eller följa kursen rakt mot sjön igenom det våta och mjuka. Vi valde det senare och säkert det tyngre alternativet. Vi belönades dock med en fantastisk solnedgång den kvällen! 

Efter en god natts sömn begav vi oss mot bilen i Láhpoluoppal, under morgonen dag sju. Den sista vandringsdagen är alltid fylld av blandade känslor. Å ena sidan är det skönt att komma tillbaka till civilisationen och bekvämligheterna. Å andra sidan känner jag alltid ett vemod av att lämna lugnet och friheten som endast vildmarken kan erbjuda. 

Skribenten är vildmarksguide och medlem i Natur och Miljös styrelse

• FINNMARKSVIDDA
• Fjällvidd i Troms og Finnmark. Belägen söder om Gàlsene. Sträcker sig från Kvænangen och Nordreisa i väst till Tana älv, Sør-Varanger och Varangerhalvön i öster.
• Norges största fjällvidd med en areal på drygt 22 000 kvadratkilometer
• Platå som ligger 300–500 meter över havet
• Fjällbjörk och dvärgbjörk är de mest förekommande trädslagen. Många fiskrika vattendrag
• Större delen av fjällvidden är täckt av morän från den senaste istiden
• Under vintern betar renar i området. Der förekommer även järv, varg och lodjur
• Iešjávri är den största sjön. De södra delarna hör till Övre Anarjohka nasjonalpark
• Inlandsklimat, Norges kallaste område under vintern
• Renskötseln är den viktigaste näringsgrenen