Varför kämpa med en gräsmatta då man kan ha en blomsteräng i stället, undrar Johan Ulfvens i sin artikel. På sin tomt i östra Helsingfors har han ersatt gräsmattan med en mångformig torräng som i stort sett sköter sig själv.
I januari 2020 flyttade hustrun och jag till ett trevligt hus i östra Helsingfors. Vi hade turen att hitta en fastighet där både huset och tomten fyller våra krav med råge. Men rätt snabbt blev det klart att gräsmattan inte var i vår smak. Den delen av tomten kunde ha lämnats i naturtillstånd med ljung och blåbärsris.
Vårt recept blev att slopa gräsmattan och satsa på en torräng med ängsblommor i stället, det vill säga på en fristad för fjärilar och andra insekter som inte har det så lätt i dagens intensivt skötta landsbygdsmiljöer. En liten tanke sände vi också till våra grannars bin som antagligen skulle trivas bland ängsblommorna.
Inte för att man behöver ha några illusioner om att en sådan äng är helt underhållsfri, men under våren och sommaren sköter den sig i alla fall själv. Regeln är att torrängar kan slås med lie eller trimmer en gång i året, så det är i varje fall en ganska stor skillnad jämfört med en gräsmatta som klipps upp till 20 gånger per sommar.
Sagt och gjort, vi började sondera för en entreprenör som kunde hjälpa oss med avlägsnandet av gräsmattan. I princip kan man tänka sig att göra en sådan sak med hacka och spade, men de gånger vi grävde med spade i grässvålen märkte vi att vi inte skulle klara av operationen för hand. Till all lycka finns det i grannskapet en person som äger en liten grävmaskin och han lovade ställa upp.
I mitten av maj 2022 skedde det. Grävmaskinen skalade bort grässvålen till ett djup på 10 centimeter och flyttade den till en grop som vi ville fylla. Ett par dagar senare hade vi talko och spred några kubikmeter grus på området. Det kan gärna vara ganska grovt grus med dimensionen 5–8 millimeter, och sand behövs inte i och med att fint material ändå med tiden kommer att blåsa in från sidorna. En sådan grusbädd får gärna vara ca 10 centimeter tjock, men vår bädd var ställvis lite tunnare.
Både ung och gammal deltog i att skyffla ut grus på den före detta gräsmattan. Foto: Johan Ulfvens
Följande steg var att välja frön för ängsväxterna. På den här punkten måste en brasklapp sättas in, för jag har intrycket att man inte ska låta sig förföras av plantskolornas färggranna fröpåsar med förädlade växter utan bör vända sig till en firma som saluför inhemska ängsväxters frön.
Sök på nätet med orden ängsfrö eller nittysiemen så hittar du säkert en lämplig leverantör. Det brukar finnas fröblandningar för olika slags miljöer, och en påse med ett tiotal arter kostar från åtta euro uppåt beroende på yta. Frön av en stor mängd enskilda arter finns också och priset är då vanligen några euro per påse. Det går också att samla frön på egen hand ute i naturen, men givetvis så att man inte gör slut på värdefulla växtförekomster.
Vi beställde en fröblandning med 12 arter och gjorde som vi anmodades, det vill säga blandade fröna i ett ämbar med grus och sådde sedan ut blandningen över vår grusbädd. Också här hade vi ganska god tur i och med att det i slutet av maj kom flera rejäla regnskurar som bäddade för en hyfsad groning.
Färgkullan var en trevlig bekantskap som redan första året blommade för fullt ännu i början av november. Foto: Johan Ulfvens
Nu var grovjobbet gjort och det var bara att vänta på resultatet. Döm om vår förvåning då vi kom till Helsingfors i mitten av juli 2022 och såg att ängen var översållad av blommande örter. Ett under hade skett – bättre kunde det inte ha gått. I det skedet var det främst honungsört som blommade, men när vi kom tillbaka för gott i augusti hade en hel del blå- och rödklint, färgkulla samt smällglim slagit ut. Också några prästkragar blommade redan fastän den växten egentligen är tvåårig. Grannarnas gräsmattor var bruna av torka, men vår äng var grön och välmående.
Särskilt den illgula färgkullan visade sig vara en tapper kämpe som blommade för fullt ända till början av november. Insekter av alla de slag surrade på ängen under hösten – vi kunde inte räkna dem alla. Också grannens bin gjorde flitigt besök bland blommorna.
Ett litet bakslag var att en del brunört från den gamla gräsmattan bildade torra och hårda stänglar under hösten. Det ledde till att det var svårt att slå ängen med lie, och när det var dags måste jag använda en elektrisk trimmer för att få bukt med brunörterna. Men jobbet var ganska lätt gjort, och som regeln påbjuder lät vi biomassan ligga på marken några dagar för att fröa av sig och räfsade sedan bort den.
Torrängen innehåller efter två växtsäsonger ett tiotal arter, bland dem även en hel del rödklint. Foto: Johan Ulfvens
Det andra året började med hundratals bladrosetter av prästkrage i grusbädden. I början av juni slog prästkragarna ut och vi kunde glädja oss åt en torräng som verkligen var värd namnet.
När vi kom tillbaka från landet i augusti räknade vi ett tiotal olika örter som ännu blommade, förutom de redan nämnda även blåklocka, gulmåra och rödklöver. Det kändes som om allt besvär som lagts ned på projektet verkligen återgäldades mångfaldigt. En torräng är tydligen som ett årgångsvin: den blir bara bättre med åren.
Frågan är: varför ska man kämpa med en gräsmatta då man kan ha en färggrann och mångformig torräng i stället?
Varför ska man kämpa med en gräsmatta då man kan ha en färggrann och mångformig torräng i stället?
Översta bilden: Andra året började med prästkragarnas bladrosetter som redan i början av juni presterade en anslående blomning. Foto: Johan Ulfvens
