Tofsvipan – vårens budbärare

Få vårtecken är så efterlängtade som de första tofsviporna. Deras vingdunkande spelflykt och kvidande läte hör intimt ihop med den tidiga våren.

Helt plötsligt får man syn på vårens första tofsvipa sent en vårdag, då den blå timmen redan börjat svepa in markerna i sin sugande skymning och snön fryser till efter dagens värmande solsken. På den blånande och frasiga snön står vipan och ser smått förvånad ut. Var det så här vintrigt i häckningsområdet, fastän markerna nere vid sydkusten var snöfria under den brådskande överflygningen tidigt i morse?

Lika förvånad är man själv, där man står på vägkanten och spanar in vårens tidiga budbärare. Efterlängtad och välkommen är du kära tofsvipa, men är det riktigt klokt att komma redan nu, medan snön ännu ligger kvar på åkrar och myrar där du skall häcka? Samtidigt pickar ens hjärta innanför vinterjackan av pur glädje, när man spanar in vipans metallglänsande färger på vingarna, den långa nacktofsen, bukens sidenvita lyster och den roströda undergumpen. En kontrastrik och elegant fågel med nacktofsen käckt på svaj!

Trots att tofsvipan är en relativ nykomling i den nordiska fågelfaunan, till Finland kom tofsvipan för drygt 100 år sedan, har den gett upphov till det anklagande uttrycket ”vipvinter”, precis som mars månads tidiga gräsänder fått heta ”ljugänder”. Vipan kommer medan våren ännu inte lyckats frigöra sig ur vinterns grepp, och så kommer ju också de vintriga bakslagen då viporna står samlade i snön under melankolisk begrundan över det nyckfulla vårvädret i Norden. Och de tidiga gräsänderna kunde man definitivt inte lita på. De varslade vår alldeles för tidigt och lurade den vinterpinade nordbon. De första gräsänderna kunde gott komma en månad senare och lämna hederligt och vinterblekt folk i fred så länge.

När tofsvipan började sitt segertåg i Finland, etablerade den sig i odlingslandskapet, på betade strandängar och öppna myrar som alla erbjuder det öppna landskapets fördelar: god och vidsträckt utsikt åt alla håll, tillräckligt med föda i form av maskar, sniglar och insekter – och dessutom närhet till vatten. Att tofsvipan gärna dras till vatten visar de ansamlingar av nyanlända vipor som man kan få se på delvis översvämmade åkrar och på blötlagda myrar under våren.

Den fartfyllt vingdunkande och kvidande tofsvipan, som gärna spelflyger även på natten, blev snart ett av de mest påpassade vårtecknen i odlingslandskapet. Uttrycket ”kärt barn har många namn” passar väl in på tofsvipan. Tivitta, tivipa, vassvipa och hornvipa är några av de folkliga namnen på tofsvipan. Och kovipa inte att förglömma. Tofsvipan höll gärna till på kornas betesmarker och blev följaktligen en kovipa och på myrmarker blev hon en mosavipa.

I Frankrike, där en hel del av våra tofsvipor övervintrar samtidigt som Frankrike har ett eget häckande bestånd av vipor, har tofsvipan fått det talande namnet ”vanneau huppé” som betyder ”den tofsprydde med vingläte”. I England heter hon ”lapwing” som fritt översatt till svenska blir ”den svepande vingen” eller ”vingen som flyger varv”.

Det finns en påtaglig livsglädje i vipornas vårliga liv som lätt smittar av sig på betraktaren.

Tofsvipans olika namn beskriver hennes utseende och uppträdande, där den fartfyllda spelflykten hör till vårens främsta framträdanden i det öppna landskapet. Det är inget förfinat framträdande och med sången är det illa ställt, men den vingdunkande spelflykten och de jamande lätena passar så väl in i den vårliga stämningen. I själva verket bidrar vipan högst aktivt till den stämningen med sin schvungande flykt och sina kvidanden och jamanden. Det finns en påtaglig livsglädje i vipornas vårliga liv som lätt smittar av sig på betraktaren.

När vårens första tofsvipor får sällskap av nyanlända artfränder som har kommit för att stanna i området, blir det fart på vipornas spelflykt. Hanarna mutar in sina områden och jagar i farten undan både konkurrenter och närgångna kråkor, medan honorna betraktar de spelflygande hanarna. När hanarna tar paus i sin flygcirkus, kan honorna skärskåda dem på nära håll: intensiteten i fjäderdräktens färger, nacktofsens längd och detaljer som är osynliga för oss. Sedan gör honan sitt val och bildar par med hanen eller ansluter sig till de andra honorna i hanens harem på två till fyra honor.

Det brukar vara de mest flygintensiva hanarna, vårens verkliga flygakrobater, som lockar till sig ett harem av honor. Han har ju visat upp hela sin energi och livsduglighet för honorna och ger goda gener till de kommande ungarna. Tidigt kommer viporna och tidigt börjar äggläggningen. Då hinner ungarna kläckas fram medan växtligheten ännu är ung och insektslivet kommer i gång på allvar.

Bland de bogropar som hanen svarvar fram i den bara jorden på plöjda fält eller på någon stubbåker, eller i vallodlingarnas spirande grönska, väljer honan en tilltalande grop där hon värper tre till fyra päronformade ägg, skönt grågula och mönstrade med svarta fläckar. Så här långt har viporna haft odlingsmarken för sig själva, men när vårbruket börjar plöjs och harvas många äggkullar ner i jorden. På vallodlingarna klarar tofsviporna sina ägg undan vårbrukets framfart, men i stället kan en tidig första slåtter vara ödesdiger för vipornas ungar.

Tofsviporna som häckar på myrar drabbas naturligt nog inte av vårbrukets framfart, men de får se upp både med trana och räv som regelbundet strövar över myrarna på jakt efter fågelägg och ungar. Samma predatorer dras odlingsmarkens vipor med. Åkertranorna som häckar på odlingar och söker all sin föda där blir lätt ett verkligt gissel för viporna. På vissa marker tar åkertranorna allt och viporna får inga ungar på vingarna från år till år.

När tranorna och framför allt räven är ute på sina jaktliga strövtåg i vipornas revir, ljuder vipornas kvidande ängslan över odlingsmarken. Lika intensivt som viporna spelflyger i våren, lika intensivt ängslas de för trana och räv i ljusa sommarnätter. Men trots räv och trana, och de ständigt närvarande kråkorna, kan man längre fram på sommaren få syn på grupper med unga vipor som klarat sig genom alla faror. De samlas på vallar där gräset är bärgat, eller på grusvägen intill om det finns vatten att bada i och dricka av i vägdiket.

Det här gäller framför allt i områden, där många par vipor häckar i större eller mindre kollektiv och där de uppväxande ungarna lever tillsammans och skyddas av flera föräldrafåglar i lag. Kollektivet är en styrka i tofsvipornas värld.

För vårens hungriga tofsvipor är solvarma vägslänter ofta de bästa jaktmarkerna. På de soliga slänterna finns det gott om spindlar och insekter. Att bilar susar förbi helt nära, så de närmaste viporna svajar till och nacktofsarna fladdrar i luftdraget, verkar inte störa viporna det minsta. Men som betraktare av detta märkliga och skrämmande möte mellan vårens vipor och de framrusande bilarna får man lätt skrämselhicka. Man har ju sett de sorliga resterna av överkörda tofsvipor tidigare vårar.

Tyvärr söker sig också många vipor till vägkanterna med sina ungar under försommaren. På mindre trafikerade vägar och grusvägar som går genom vipornas marker är det lätt att se föräldraviporna, där de står kappraka på vakt på vägkanten, medan ungarna jagar spindlar i växtligheten intill. Tänk på viporna och sakta farten. Det räddar många tofsvipor undan en för tidig död.

Vårens alla tofsvipor, det finns drygt 100 000 par i Finland, är en livsglad del av våren i odlingsbygden, och givetvis ute på myrarna där viporna lever helt på naturens kärva villkor. Till vipvåren hör den fränt eggande doften från torrt fjolårsgräs som bränns längs åkerkanter och på gårdar, de tegelröda och svartmönstrade nässelfjärilarna som vaknat till liv, låga buketter av hästhovsört som slagit ut på dammiga vägkanter och alla blommande videbuskar med sitt rika insektsliv. Våren har börjat och bjuder på intensiva veckor av uppvaknande liv, och kanske också på en snöig vipvår mitt i allt.