Över allt i markerna blommar videt, lockande frikostigt i vårens solvärmda dagar. I skogsbacken, hundra meter från paddornas isfria lektjärn, har paddorna vaknat till liv efter övervintringen i skogsbackens frostfria håligheter. Håligheter som paddorna delar med skogsödlor och huggormar, så som de gjort alltsedan den steniga backen blev skogsklädd i en svunnen tid.
Nu skyndar de magra och samtidigt äggstinna och spermiefyllda paddorna ner för sluttningen i långsam takt, gåendes och i småstela hopp på korta paddben. Den långa vintern har gjort slut på deras fettförråd och tarmarna skriker efter föda, men det får vänta tills leken är avklarad. Då kan paddorna ägna sig helt åt att äta upp sig igen på insekter, maskar, ödlor, grodor och mindre paddor. På allt som rör sig inom deras synfält och ryms ner i deras vida gap.
Vårtiga och brunfärgade plumsar paddorna ner i det humusfärgade vattnet, där leken redan har börjat. Den magiska gränsen för leken, plus åtta grader i vattnet, nåddes för två dygn. En kör av kornande läten hörs från alla håll. Några honor plumsar ner i vattnet med en hane fastklamrad på ryggen, andra möts av parningsrusiga hanar som klänger sig fast på honorna. Hanarna är vilda och hårdhänta och kan många tillsammans klämma ihjäl enstaka honor under leken.
Några honor plumsar ner i vattnet med en hane fastklamrad på ryggen.
Honorna med fastklamrade hanar dyker ner på lite djupare vatten för att pressa ur sig två långa gelésträngar med ägg som fästs på undervattensväxter och sjunkna kvistar, medan hanarna krampaktigt sprutar ut sin sperma över strängarna. De största honorna kan lägga fyratusen ägg inbäddade i strängar med en längd på sex meter.
När leken är över söker sig paddorna upp på land, var och en till sin avgränsade plats i den skuggiga och fuktiga strandskogen. Sällskap vill paddan inte ha utan lever enstöringsliv sommaren igenom. Dagtid vilar den under en utvald och skyddande sten eller rot. Nattetid sitter den på vakt på ett litet, öppet ställe och spanar av den närmaste omgivningen med sina bärnstensbruna ögon under höga ögonbågar, färdig att slunga ut sin långa och klibbiga tunga mot varje byte som kommer inom skotthåll.
Orörlighet är ett av paddans sätt att skydda sig mot fiender: huggorm och snok, vråk och trana, räv och grävling. Och så utsöndrar den gift från körtlar på huden och bakom ögonen. Giftförsvaret haltar för ormar tål giftet, och fåglar och mindre rovdäggdjur kan lära sig den rätta hanteringen. De dödar paddan, svänger den på rygg och äter ur paddan från buksidan men lämnar resten av paddan oäten. Redan i vattnet börjar de större paddynglen utsöndra gift och undgår att bli uppätna av fiskar. Där fungerar giftförsvaret bra.
Det finns två arter spyflugor som parasiterar på paddor. Flugorna lägger ägg på paddans hud, där larverna kläcks för att sedan ta sig in i paddan via näsborrarna eller ögonhålorna. Inne i paddan äter fluglarverna hjärnan och andra mjukdelar tills paddan dör. Trots flugor, fåglar, ormar och fyrfota fiender finns paddan enhetligt utbredd i hela landet upp till polcirkeln tack vare sin rikliga förökning och varierande lekplatser från små skogstjärnar till skyddade havsvikar med bräckt vatten.
