För 100 år sedan häckade näktergalen främst i de sydöstra delarna av landet. Nu omfattar näktergalens utbredningsområde hela södra och mellersta Finland. De nordligaste bestånden finns vid Ule träsk.
Näktergalen är med rätta ett galet namn på denna högljutt och skönt nattsjungande sångfågel. Namnet näktergalen berättar ingenting om arten på svenska. Vill man fabulera om namnet utan en tanke på ursprunget, så låter det ju som om näktergalen skulle vara galen i nektar. Men så är det inte, någon kolibri har vi inte i vår fågelfauna, utan namnet kommer från medellågtyskans nachtegale, fågeln som sjunger om natten.
Det är näktergalen förvisso inte ensam om, men han dominerar den nattliga fågelkören med sin högröstade och vackra sång. Sången inleds med några lågmälda visslingar som följs av en knapp handfull smackande ljud. Sedan kommer de klassiska smattrande näktergalsslagen, följda av härligt djupa flöjttoner och ett avslutande slammer av kastanjetter.
Näktergalssången kan förvisso beskrivas med bättre ordval. Framför allt skall man lyssna till sången ute i naturen och låta sig hänföras av den och den nattliga stämningen i maj och juni. Till stämningen hör de ymnigt blommande och hetsigt doftande häggarna, den skira grönskan i markerna, nattens opalfärgade himmel och ofta nog närheten till vatten. I maj kan näktergalen sjunga även på dagen när honorna anlänt, och oparade hanar kan sjunga juni månad ut, även då på dagen, men den nattliga stämningen fattas under dagssången.
Som så många andra nattsångare är den domherrestora och högbenta näktergalen anspråkslöst färgad i gråbrunt med smutsvit undersida. Övergumpen och stjärten är varmt rödbruna. Det har näktergalen gemensamt med rödstjärtarna. Näktergalen ser ut som en gråbrun trast i miniatyr och har också till helt nyligen räknats till trastfåglarna, tillsammans med till exempel rödstjärtarna och rödhaken. Men relativt nya genetiska undersökningar placerar dem alla bland flugsnapparna i dag. Den moderna genetiska forskningen rör förvisso om i den klassiska systematiken.
Näktergalens biotop är lövskog med buskage och en tät undervegetation, vid bäckar, åar och sjöstränder, i odlingslandskapets skogsbryn, längs vägar och utfall så länge lövskogen får stå kvar och buskage, hallonsnår och högörter inte röjs bort. Har man en vildvuxen trädgård med täta snår kan man få den högljudda nattsångaren till närmaste granne. Det blir ett minne för livet. I den täta undervegetationen, där näktergalen för det mesta håller till, bygger honan det skålformade boet av löv, grässtrån och djurhår på marken. Ett utsatt läge för både ägg och ungar.
Det häckande beståndet av näktergalar i Finland pendlar mellan 15 000 och 25 000 par. De årliga fluktuationerna är stora. I början av 1900-talet fanns näktergalen häckande endast i den sydöstligaste delen av landet. Sedan dess har näktergalen, med vissa avbrott i tiden, spridit sig till hela södra Finland, och vidare norrut i ett glesare bestånd över mellersta Finland upp till Uleåborg, med nordgränsen tvärande över landet via Ule träsk ner mot norra Nurmes.
Näktergalen är en tropikflyttare med övervintringsområdena i Östafrika. Det finns ett återfynd från södra Kenya på en näktergal ringmärkt i Helsingfors. Åldersrekordet för näktergalar som ringmärkts i Finland lyder på 7 år 1 månad och 21 dagar.
