Då man ser en makaonfjäril reagerar man på dess storlek. Den är betydligt större än nässelfjärilen och citronfjärilen.
Makaonfjärilens vingar har en svart teckning på en gul botten. I bakvingarnas nedre kant finns en röd fläck. Bakvingarna är försedda med två runna spröt, som lätt bryts av om en fågel attackerar fjärilen.
Makaonfjärilen flyger från slutet av maj till slutet av juni. Ibland kan man få se den ännu i juli. Arten har en stabil förekomst i Finland, men den är sällan talrik och ofta ser man bara ett eller några få exemplar under en hel sommar.
Makaonfjärilen ses ofta på våtmarker där kärrsiljan (Peucedanum pallustre) växer. Det är larvens vanligaste värdväxt, men den kan också hittas på andra flockblomstriga växter som skogspipa (Angelica sylvestris) och bockrot (Pimpinella saxifraga). I skärgården är den vanligaste värdväxten strandkvanne (Angelica archangelica ssp. littoralis).
Den unga larven är mörk med stora vita fläckar. Den liknar då fågelspillning. Som äldre ändrar den utseende helt och blir grön med svarta tvärband i vilka det finns röda prickar. Den granna färgen är en varning till insektsätare; larvens skinn är illasmakande. Larven är också illaluktande, i nacken har den ett gaffelgrenat utfällbart organ (osmaterium) som utsöndrar en obehaglig odör som tros avskräcka angripande insekter.
Puppan förekommer i två färgfaser. Om den är fäst vid en grön växtstjälk är den grön och om den finns på en torkad växtdel är färgen brun.
Makaonfjärilen besöker gärna trädgårdar och är förtjust i syrenens blommor på försommaren. Den är utbredd i hela Finland från sydkusten till Lappland. I fjällen kan man få se den i ett fenomen som kallas ”backkröning” (eng. hilltopping). Det går ut på att hanarna flyger uppför sluttningarna till fjällets topp och samlas där. Honorna följer ofta efter, vilket leder till parning på toppen. Fenomenet kan ses även längre söderut på berg eller kullar i landskapet.
Makaonfjärilen hör till underfamiljen svalstjärtar (Papilioninae). Namnet syftar på bakvingarnas spröt, som hos vissa exotiska arter är mycket långa. Det finns över 500 svalstjärtarter, de flesta förekommer i subtropiska och tropiska områden.
