Utanför turistorterna och de mest frekventerade vandringslederna gömmer sig många okända pärlor i den lappländska naturen. Oratunturi i Sodankylä är ett lättillgängligt exempel.
En varm försommarkväll svänger jag tillsammans med min man in på Sevänselätie i Sodankylä. Vägen för oss uppför en sluttning och vi överraskas av att det finns ett antal bilar parkerade vid vägkanten. Finns här faktiskt så här mycket folk?
Nå, det framgår snart att just på det här området pågår en orienteringstävling och vi är på väg längre bort. Efter att ha passerat bilarna fortsätter vi längs grusvägen tills vi kommer till en liten parkeringsplats. En skylt på en trädstam upplyser om att det är två kilometer till ett vindskydd (”Laavu 2 km”).
Det känns som om det finns bara vi två i hela världen. Solen värmer från en klar himmel och myggorna lyser för en gångs skull med sin frånvaro. Vi följer en snöskoterled utmärkt med röda kryss genom skogen. Terrängen sluttar svagt uppåt, vilket känns skönt. Som så ofta förr är vi närmast ute på en promenad och inte på en riktig utfärd. Småningom glesnar det mellan träden och landskapet öppnar sig mer och mer.
Marken under träden blir allt ojämnare och man får vara noga med hur man sätter ned fötterna. Som tur är syns snöskoterledens markeringar med jämna mellanrum, annars hade det varit svår att följa stigen som knappt framträder alls i den steniga terrängen. Jag njuter i alla fall av att ta mig fram över stenrösena. Man känner på något sätt i alla sina celler att man är ett levande väsen, då man vid varje steg, med varje muskelrörelse är tvungen att vara försiktig.
En två kilometers vandring uppför den flacka sluttningen känns som en liten uppoffring för att få uppleva den storslagenhet som landskapet vi har omkring oss bjuder på. Fastän stenåkrarna ställvis är svårforcerade skulle vår framryckning ändå inte ha gått snabbt, eftersom vi hela tiden är tvungna att vända oss om och beundra landskapet som öppnar sig bakom oss.
Då vi kommer tillräckligt högt upp syns Orajärvi. Vid horisonten skymtar Vaalajärvis vindmöllor. Våren är i sitt explosiva skede och färgerna i naturen som intensivast. I det starka motljuset glöder björkarnas mössöron som små fladdrande smaragder.
Ovanför horisonten syns Pyhä-Luosto fjällkedja. Jag försöker också få syn på Nattaset och Sattasvaara, men jag är inte säker på att jag lyckas hitta dem.
Vi dröjer oss kvar på den skenbara fjälltoppen (det finns högre toppar) och dricker lite medhavt vatten. Det är bara så fint att sitta och njuta av Sodankyläs stämningsfulla landskap. Fjällens sommarvind svalkar skönt mot pannan och vädrar ens tankar. Det råder oändlig frid och tiden står stilla. Tiden har i och för sig ingen betydelse under veckorna med midnattssol.
Fjällsluttningens stenar är av skiffertyp och bildar vägg- och pelarliknande former, lite som uppe på Nattaset. Det finns mycket att studera och förvåna sig över i det spännande stenlandskapet. Då man väl kommit hit lönar det sig att ta god tid på sig.
Och hur blir det med vindskyddet? Vi har redan hållit vår paus då vi kommer ihåg att det skulle finnas ett vindskydd någonstans. Under de sista metrarna har vi avvikit från snöskoterleden och sökt oss rakt upp längs sluttningens övre del. Därför har vi antagligen missat vindskyddet. Vi besluter att ta en något nordligare rutt då vi går ned och då stöter vi på vindskyddet. Det är en av Forststyrelsens många vindskydd och i närheten finns också ett utedass. Framför vindskyddet står en mäktig gammal tall.
Oratuntunturi är ett lättillgängligt utflyktsmål beläget vid vägen mellan Kemijärvi och Sodankylä. Vägen upp till toppen är inte lång eller särskilt brant, men kan vara utmanande att röra sig över stenåkrarna. Här är försiktighet och goda vandringsskor ett måste.
Grusvägen som leder fram till vandringsleden håll inte plogad på vintern. Jag rekommenderar därför att man besöker Oratunturi under sommaren eller hösten.
En otämjd naturpärla
För en erfaren vandrare är en en dagsutfärd till Pittiövaara i Sodankylä ett lämpligt utmanande alternativ. Här lockar mäktiga klippstup kring Hirviäkuru långa ravin.
Till Pittiövaaras klippstup leder inga vandringsleder och här finns inga vägvisare, eldstäder eller andra bekvämligheter. Platsen ligger ändå inte längre från Sodankylä centrum än att man kör dit på en kvart. Fast man inte vågar sig ner i ravinens botten – och i sanningens namn rekommenderar jag det inte heller – så är utsikten från Pittiövaara och dess sluttningar alla gånger mödan värd en liten vandring.
Då jag själv beger mig iväg för att bekanta mig med den kilometerlånga ravinen lämnar jag ett meddelande med uppgifter om platsens läge åt min man – för säkerhets skull. Jag tar med mig dricksvatten, en karta och en kompass – och för alla eventualiteter också utrustning att göra upp eld med. På fötterna har jag stadiga vandringsskor.
På Pittiövaaras sluttningar växer sagoskog, silvergrå torrakor och uråldriga furor. Här får man lätt ett leende på läpparna. Ravinen är definitivt inte svår att hitta – den är fruktansvärt stor. Det går snart upp för mig att längs dalens botten kan man inte gå. Enorma stenblock får en att ta sig fram på alla fyra och ändå är man ängslig. Hirviäkuru gör skäl för sitt namn.
Jag njuter av hur den mödosamma framfarten leder bort tankarna från vardagen. Det fungerar faktiskt som ett slags meditation. Stenblocken blir allt större och klippstupen allt brantare. Lite längre fram blir ravinens stenväggar så lodräta att det inte finns en chans att ta sig upp för dem.
På kanten ovanför stupet börjar landskapet öppna sig. Då skuggorna målar ravinen i olika blå nyanser fylls bergets krön av ett varmt kvällsljus. Här uppe öppnar sig landskapet vackert mot Sodankylä, Kommattivaara och stupet på andra sidan ravinen. Också Luosto skymtar vid horisonten.
Jag vandrar i lugn takt från norra till södra ändan av ravinen, tills terrängen blir så pass flack att jag klarar av att gå på alla fyra över till den motsatta sidan. Härifrån är det lätt att traska tillbaka till bilen genom skogen och över ett hygge. Sommarkvällen är underbar, en liten vindpust, mjukt solsken och den rena, storslagna lappländska naturen.
Artiklarna har tidigare publicerats på retkipaikka.fi
