I hjärtat av Östersjön sträcker sig Kuriska näset – en unik sandremsa som varje år lockar miljontals flyttfåglar. Djur trotsar alla gränser, men i skuggan av mänskliga konflikter hotas den forskning som gör platsen så betydelsefull. Finska fågelforskare har avbrutit samarbetet med ryska kollegor efter invasionen av Ukraina.
Östersjöns värmande sol framhäver sanddynernas flyktiga vågmönster som formats av vind och vatten. Här och var klamrar sig torra buskar och grästuvor fast. Plötsligt bryts tystnaden av dämpade vingslag och ett sträck av svärtor skär över himlen. Det karga landskapet på Kuriska näset är ett livsviktigt rastställe varje år för miljontals fåglar. Här får de välbehövlig vila efter långa flygningar och kan äta upp sig. De långväga gästerna bjuds på ett rikt smörgåsbord då artrikedomen bland djur och växter är stor.
En ornitologisk dröm. Under de mest intensiva dagarna kan upp till två miljoner fåglar passera Kuriska näset på sin resa söderut. Foto: Johanna Henriksson
På näset kan även en erfaren fågelskådare få sitt lystmäte med många kryss på listan. Med lite tur syns en grann rosenstare eller liten rödfalk. Under sensommaren passerar snäppor på sin färd mot nya breddgrader och i november och mars dyker sjöfåglar upp. Många vattenfåglar häckar vid den säregna Kuriska sjön, vars söta vatten skiljs från Östersjöns sälta av näset. Den vidsträckta landremsan, som delas mellan Litauen och den ryska enklaven Kaliningrad, är så unik att den återfinns på Unescos världsarvslista.
Den som ger sig ut på sanddynerna längs kusten upptäcker snart att vissa är enorma, på sina ställen över sextio meter höga. För några hundra år sedan höggs skog ned, vilket satte sanden i rörelse. Flera byar begravdes innan stabiliseringsarbete, med skogsplantering och pålar mot havet, räddade området. Numera täcks stora delar av tallskog.
I en av skogarna på ryska sidan ligger den Biologiska forskningsstationen Rybachys fältstation Fringilla. Här forskas det på flyttfåglar och lokala populationer. Stationen grundades av tyskar redan i början av 1900-talet som världens första fågelobservatorium. Den stängdes efter andra världskriget, men öppnades igen under nytt namn och rysk administration 1956.
Det karga landskapet på Kuriska näset är ett livsviktigt rastställe varje år för miljontals fåglar.
Idag bor ett tiotal ornitologer här mellan april och oktober. Fokus ligger på fåglarnas livscykler, migration samt biodiversitet. Fåglarna fångas i slöjnät i våtmarken nära stationen och i enorma Rybachifällor vid Fringilla. Dagligen märks omkring tusen vingburna resenärer, som vägs, mäts och förses med ringar innan de släpps.
Genom åren har stationen samlat data om tvåhundra fågelarter, med 30 000–40 000 nya registreringar årligen. Den långa och systematiska datainsamlingen gör observatoriet betydelsefullt för forskare världen över. – Stationen har varit aktiv under mycket lång tid och är en av de mest kända i världen, säger fågelforskaren Aleksi Lehikoinen, överintendent på Naturhistoriska centralmuseet Luomus.
En mil från byn Rybachy ligger fältstationen Fringilla, döpt efter bofinken – en av de vanligaste arterna på näset. Här fångas fåglar i så kallade Rybachyfällor, som uppfunnits på platsen. Foto: Johanna Henriksson
Flyttarna rör sig över nationella gränser och finska forskare har tidigare samarbetat med stationen i Kaliningrad för att följa dem. Men Rysslands invasion av Ukraina har starkt påverkat forskningssamarbetet inom alla områden. Undervisnings- och kulturministeriet har, i linje med EU:s beslut, uppmanat högskolor och forskningsinstitutioner att avbryta allt samarbete med Ryssland. Det har gjort det svårt för finska fågelforskare och ringmärkare att samarbeta med ryska kollegor.
– När kriget bröt ut tillät inte finländska universitet nytt samarbete med ryssar. De flesta projekt avslutades, men vissa officiella eller informella kontakter finns kvar, berättar Lehikoinen.
Trots att Rybachy-stationen stoltserar med en av världens längsta obrutna dataserier av sitt slag tonar han ned dess betydelse. Han tror inte att brutna kontakter påverkat långsiktiga finska forskningsprojekt, som studier av klimatförändringars effekt på migration.
– Så vitt jag vet har de inte påverkats. Tursamt nog finns andra fågelobservatorier, som Hangö och Jurmo och Ottenby och Falsterbo i Sverige där liknande data från de senaste årtiondena finns tillgänglig, säger han.
Personligen hade Aleksi Lehikoinen lite kontakt med ryska kollegor redan innan kriget. – Men jag önskar ändå att alla stationer som studerat fågellivet länge fortsätter att samla in värdefulla data och, om möjligt, dela den, säger han.
Hur framtiden ser ut för observatoriet som tidigare överlevt både världskrig och nationalitetsbyte är ovisst, men flyttfåglarnas uråldriga resor lär fortsätta trots mänskliga konflikter. Vind, vatten och tidens gång hindrar ännu inte den storslagna naturen på Kuriska näset från att leva sitt eget liv.
