Uppe på Tuolljehuhtputs sydöstra sluttning vilar vinden sällan. Som så ofta här i högfjällen kring Kilpisjärvi är det nordvästen som hämtar in kyla från det närbelägna Norra ishavet.
Foto Magnus Östman
Uppe på Tuolljehuhtputs sydöstra sluttning vilar vinden sällan. Som så ofta här i högfjällen kring Kilpisjärvi är det nordvästen som hämtar in kyla från det närbelägna Norra ishavet. En stund tidigare då jag stod nedanför Tuolljehuhtputs delvis snötäckta klippstup kom en skur med äkta snöslask drivande över fjället. Och nu skriver vi alltså den 17 juli…
Efter lite sökande längre ned på den flacka sluttningen hittar jag käppen jag reste där på vägen upp. Det var här jag gjorde mitt fynd och visst finns de kvar: både fjällpiparhanen och de tre ungarna springer omkring i den låga fjällhedsvegetationen, som är hårt ansatt av renbete. Det ser ut som om ungarna rullar fram på hjul, så snabbt går deras små ben. Fjällpiparhanen rör sig endast korta sträckor. Ofta står han blickstilla och spanar förstulet mot fridstöraren. Han är alldeles tyst, men från ungarna hörs då och då svaga pip.
Efter att jag umgåtts en stund med fjällpiparfamiljen verkar det som om hanen inser att jag kanske inte är så farlig trots allt. Han låter mig komma på bara fem meters avstånd med kameran, allt medan han plockar i sig av de fåtalig insekter som är aktiva i kylan.
Pappa som barnvakt
Fjällpiparen hör till de vadare vars hanar får sköta ruvningen och omvårdnaden om ungarna, medan honan efter parningen och äggläggningen lämnar hanen och försvinner söderut. Så här fungerar det även hos storspoven, svartsnäppan och den smalnäbbade simsnäppan, men inte hos ljungpiparen som häckar allmänt på fjällheden på lägre höjd och på frodigare mark än släktingen fjällpiparen.
Ljungpiparens vemodiga flöjtton följer ofta fjällvandraren över vidderna, och tittar man efter är det alltid två vuxna fåglar som varnar. Här är alltså både mamma och pappa på plats.
Mat i överflöd – då solen värmen
Den vindpinade fjällheden ter sig som en tuff miljö att växa upp i om man är en knytnävstor dunboll. Men fjällpiparen har valt sin boplats själv och föredrar alltid den karga, trädlösa fjällheden med låg undervegetation.
Då vädret är varmare finns det mat för små vadarungar i överflöd i form av myggor, knott, bromsar, sländor och diverse andra insekter. Och det behövs för bara om en dryg månad skall fjällpiparungarna vara så stora att de kan påbörja den långa flyttningen till övervintringsplatserna i Afrika.
Teaterföreställning som försvarsmetod
Jag lämnar den ensamstående pappan med sina tre ungar och traskar vidare över fjällheden. Det är lätt att gå för här uppe på 1 000 meters höjd finns inte dvärbjörksnår eller annan högre vegetation som på lägre höjd ofta gör vandringen svårare. Plötsligt piper det till på marken tio meter framför mig och där har vi fjällpipare nummer två. Den här beter sig helt annorlunda än den första hanen jag stötte på. Pipande och kvirrande springer den åt sidan med släpande vingar och utbredda stjärtfjädrar. Emellanåt flyger den korta sträckor bara för att snabbt landa och fortsätta sin teaterföreställning på marken.
Det är tydligt att också den här fjällpiparhanen har ungar i närheten. Intressant nog har den valt en annan teknik: genom att spela skadad försöker den dra uppmärksamheten bort från ungarna.
Jag bryr mig inte om att spana efter ungarna desto mer utan går försiktigt därifrån. Längre ned på fjällheden nära en större vattensamling stöter jag på en större strandpipare, inte helt vanlig i den här miljön. De små mosnäppor som jag lite senare hittar flygande kring en stenig fjällbäck hör däremot till lappmarkens karaktärsarter. Mosnäppans flyktläte gör en alltid glad; det låter som små ringande klockor när de små vadarna kretsar kring bäcken där de häckar.
Fjärilar i kylan
Nordvästen fortsätter att svepa in moln från norska kusten. Bristen på sol och värme gör att mycket få av fjällhedens speciella fjärilsarter syns till. Jag ser endast några exemplar av de vanliga mätararterna Glacies coracina och Pygmaena fusca.
De är båda små och nästan svarta, vilket kan ses som en anpassning till att effektivt absorbera den värme som trots allt finns under de korta stunder solen tittar fram.
Kalkkrävande växter i mängd
Kylan hindrar mig i alla fall inte från att botanisera på fjällheden. Fjällsluttningen är full av kalkkrävande växter, av vilka många har sina enda inhemska förekomster här uppe i Finlands nordvästligaste avkrok.
En sådan art är den vackert lilablommande fjällspiran (Pedicularis hirsutum), som jag nu stöter på för första gången trots ett antal tidigare resor till lappländska blomstermarker. Jag hittar flera exemplar av den granna växten och läser sedan i fjällnaturguiden att den är sällsynt och till och med saknas på Saanatunturi, alla finländska fjällbotanikers Mecka. Men de som går längs vandringsrutten mot Haldefjäll (Halti) bör se fjällspiran under den andra vandringsdagen. Och det stämmer precis, platsen på Tuolljehuhtputs sluttning ligger mellan ruttens första och andra stuga, Saarijärvi respektive Kuonjarjohka.
En annan kalkkrävande och i finska lappmarker sällsynt art är purpurbräckan (Saxifraga oppositifolia). Dess rödlila blommor hittar jag överraskande på fjällheden. Purpurbräckan hör till de tidigast blommande fjällväxterna och borde egentligen vara utblommad så här i mitten av juli.
Uppe på den torrare och kalare delen av fjällheden blommar fjällglimmen (Silene acaulis), kantljungen (Cassiope tetragona) och fjällsippan (Dryas octopetala) ymnigt. Längre ned i dvärgbjörkregionen lyser marken gul av fjällviol (Viola biflora), bullerblomster (smörboll, Trollius europaeus) och rosenrot (Rhodiola rosea), för att bara nämna några av de många arterna.
Amatörbotanister fyndar
Längs vandringsrutten mot Haldefjäll passerar hela tiden vandrare med tunga ryggsäckar. Rutten är en del av Kalottleden som börjar uppe i norska Kautokeino och slutar i Kvikkjokk i svenska Lappland.
Bland de många vandrarna stöter jag på två äldre herrar som visar sig vara passionerade amatörbotanister. Och nu har det gjort ett verkligt fynd. Bland de många exemplaren av vanlig kattfot (Antennaria dioica) och fjällkattfot (Antennaria alpina) som pryder marken med ljusröda och vita blommor har de båda botanisterna hittat några exemplar av den sällsynta grönkattfoten (Antennaria porsildii). Frågan är bara om alla kännetecken stämmer till punkt och pricka.
Efter noggrann avfotografering, insamling av ett exemplar och noggranna anteckningar om växtplats drar fjäll-botanisterna vidare. De lever i hoppet om att de nu hittat en ny förekomst av en art som är sällsynt i hela den fennoskandiska fjällkedjan. Igen ett exempel på hur amatörbiologer ständigt bidrar till den ökande kunskapen om växters och djurs förekomst i vårt land.
Jag återvänder till tältet på cirka 850 meters höjd. Efter en enkel middag tillredd på gasköket känns det inte helt fel att krypa in i sovsäckens värme. Men då dessa rader skrivs i tältet blir fingrarna stela av kyla. Ute visar termometern som lägst +2°C, i tältet är det +3°C.
Så kan den vara – högsommaren i fjällen.
