I höstliga Åboskogar

I Åbos nordligaste utkanter finns ett område med stora sammanhängande skogar, myrar och sjöar. Följ med på en givande höstvandring till Kuhankuono.

Text & foto Caj Koskinen

I Åbotrakten finns en hel del vandringsleder. Vi hade utforskat stigarna i Kurjenrahka nationalpark rätt väl, men bland stigarna i Kuhankuono-området finns flera som vi ännu inte rört oss längs. En av dem är den rätt krävande Pirunkirkko-rutten. Vi beger oss iväg för att utforska den i månadsskiftet september–oktober.

Vi vill vandra en längre sträcka och också övernatta i skogen. Som startplats väljer vi Pukkipalo parkeringsplats, som ligger vid nationalparkens norra gräns. Härifrån är det kring 20 kilometer till Pirunkirkko-ruttens rastplats med eldstad. Här tänker vi spänna upp våra tarpar och övernatta.
Vi har inte vandrat långt då en lockande doft av rök från Lakjärvis vindskydd strömmar emot oss. Vi besluter oss för att gå och se efter om tranbären mognat vid Lakjärvi och samtidigt njuta av nykokt kaffe vid läger­elden.

Från Lakjärvi fortsätter vi längs vandringsleden, som i början är rätt ointressant eftersom den går längs vägar i ekonomiskog. I gott sällskap får man ändå tiden att gå snabbt och ställvis vandrar vi också genom intressantare områden.

På vägen möts vi av en överraskning i form av Takalevo kyrka. Den är belägen bara 100 meter från vandringsrutten, så det var klart att vi skulle gå dit. Vad vi hittade där? Det får du se om du själv besöker stället eller tar en titt på videon på retkipaikka.fi.

Överraskande snabbt tar vi oss fram i skogen. Då vi går på skogsvägen blir benen något trötta och ömma, men det blir bättre då vi viker in på den egentliga Pirunkirkko-rutten. Den är åtta kilometer lång och löper inte i en slinga – man får alltså komma tillbaka samma väg man kom. Det finns en del sevärd­heter längs stigen, vilket gör att många väljer att vända tillbaka innan de nått stigens slut. Vandringslederna i Kuhankuono är till största delen väl utmärkta med synliga orangea band. En blå boll på bandet anger att vandringsleden är en sluten slinga. Följer man de blå markeringarna kommer man förr eller senare tillbaka till startplatsen.

• Kurjenrahka-Kuhankuono
• stort skogs- och myrområde ca 30 km norr om Åbo
• Egentliga Finlands största myrar i naturtillstånd, urskog i bl.a. Pukkipalo
• en del av området hör till Kurjenrahka nationalpark, en del utgörs av naturskyddsområden som Kuhankuono, och i norr finns Vaskijärvi naturpark
• rikligt med vandringleder av olika längd, rastplatser, vindskydd, eldstäder, flera naturstugor
• goda bussförbindelser från Trätorget i Åbo till Kuhankuono (Kurjenportti) och från Säkylä
• mer information på
  utinaturen.fi

  

Vita bollar visar att de är frågan om en förbindelseled eller ett stickspår. Följer man de här markeringarna går man alltså bort från den slutna slingan till en separat belägen rastplats, såsom Lakjärvi, till en utsiktsplats eller till en annan rutt med blå markeringar.

De vandringsleder som är belägna i Kurjenrahka nationalpark och i Vaskijärvi naturpark, och därmed förvaltas av Fortstyrelsen, har egen utmärkning. Dubbla markeringar används där det behövs.

Vi stannar vid vindskyddet vid Soikeroinen för en godispaus. Då man bakom vindskyddet väljer den stig som går till vänster kommer man in på ”Klättringsrundan” (Kiipeilijän kierros). Den är några hundra meter lång och värd sitt namn eftersom man här får använda också armarna för att komma framåt. Om det är vått och is på marken är den här leden rent av farlig.

Vi antar naturligtvis den här utmaningen och fortsätter sedan vandringen. Fastän rutten är väl utmärkt är det lätt att gå fel eftersom ett antal stigar här går kors och tvärs. Det gäller att koncentrera sig på att följa huvudleden, vilket vi inte alltid gör. Det blir kämpigt att ta sig fram då det börjar mörkna  i skogen och benen känns tunga. Vandringen bjuder på utmaningar i form av trasiga broar över djupa diken.

Vi kommer till slut fram till Pirunkirkko. Rastplatsen är trevligt belägen uppe på ett berg, men i övrigt finns just här inga större sevärdheter. Stigen över bergen fram till rastplatsen bjuder däremot på vackra vyer och många liggande grånande trädstammar. Det här känns fint efter att vi i början av vandringen gått långa sträckor genom ekonomi­skog. Den här delen av vandringsleden måste vara en av hela Egentliga Finlands finaste!

Vi får skynda på för att hinna till följande rastplats innan det är helt mörkt. Då vi i skymningen kommer fram till rastplatsen möts vi av en överraskning. Bredvid eld­staden finns en stor grotta. Vi tittar på varandra och utbrister med en mun att i grottan vill vi övernatta! Och det gör vi.

Det blir en stämningsfull kväll vid elden och sedan en skön natt i grottan. Vi har länge drömt om att sova i en grotta och nu blir drömmen verklighet. Inne i grottan hittar vi resterna av ett lägerbål. Att göra upp eld här är ingen god idé. Berget är känsligt för värme och kan börja spricka upp av hettan från en öppen eld. Om grottan hållit i tusentals år ska vi inte förstöra den!

Pirunkirkko-rutten fortsätter härifrån mot Yläne, men vi väljer att följande morgon fortsätta vandringen tillbaka längs samma stigar och vägar vi kom längs. På vägen tillbaka hittar vi av en slump ännu en eldstad som inte finns på några kartor, trots att den är utmärkt med orange band i terrängen.

På återvägen besluter vi oss för att göra en avstickare till vindskyddet vid Särkijärvi. Vindskyddet är vackert beläget vid sjön Särki­järvi, men det är inte frågan om ett ”normalt” vindskydd utan en takförsedd eldstad av samma typ som vid Luola­kallio. I de här vindskydden går det inte att övernatta. Sjöns vatten ser så rent ut att vi använder det som dricksvatten. För säkerhets skull bör man koka eller filtrerar vattnet först.

Överlag är den här vandringsleden alldeles utmärkt, med undantag för en del tråkiga avsnitt längs vägar. Pirunkirkko-avsnittet var utmanande och där gick det långsamt att ta sig fram. Vandringslederna var väl utmärkt och vid eldstäderna fanns gott om ved.
Den 30 kilometer långa leden Vajossuon Vaellus är inte i sin helhet öppen, på grund av att spångarna på avsnittet Töykkälä–Kuhankuono i flera år varit i dåligt skick. Vid torrt före torde man ändå kunna ta sig fram här.

Artiklarna har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi

Översättning Magnus Östman