Vid sidan av klimatförändringen är förlusten av biologisk mångfald ett av de allra största hoten mot naturen globalt.
Foto Mats Westerbom
För många är den biologiska mångfalden ändå ett ganska diffust begrepp, vilket framgår då förlusten av biodiversitet jämförs med andra, mer konkreta hot mot naturen. I miljömyndigheternas enkät bland 1 000 finländare år 2018 kom biodiversitetsförlusten först på femte plats när de svarande uppgav vilka hot mot naturen som de uppfattar som störst. Bland annat klimatförändringen och nedskräpning upplevdes som större hot.
I denna och tre kommande artiklar förklarar vi biodiversitetsbegreppet, och berättar om biodiversitetens betydelse för mänskan, vilka hoten mot naturens mångfald är och hur vi kan rädda den från att ytterligare minska. Vi börjar med att reda ut begreppet biodiversitet.
Enligt FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) är biodiversiteten alla nivåer av variation mellan levande organismer. Här ingår genetisk diversitet, artdiversitet och ekosystemdiversitet.
Den genetiska diversiteten innebär att arvsanlagen hos individer av samma art varierar. Skillnaderna har oftast uppkommit till följd av mutationer. Den genetiska diversiteten kan ta sig uttryck i olika utseende hos individer av samma art, till exempel blommor av olika färg hos vissa växtarter. Hos djuren finns många exempel på att populationer som lever geografiskt separerade från varandra med tiden börjar skilja sig genetiskt. Ett exempel är vikarsälen, som förekommer både i Östersjön och i Saimen. De båda populationerna skiljer sig så mycket att man anser att de utgör olika underarter.
Saimenvikaren är en hotad underart och om det skulle gå så illa att den dog ut skulle vikarens totala genetiska diversitet minska betydligt. Allmänt taget är arter med liten genetisk diversitet mer sårbara än arter med stor genetisk diversitet. Det beror på att hos de senare är det mer sannolikt att det finns individer med arvsanlag som gör dem motståndskraftiga mot en miljöförändring.
Artidiversiteten i form av antalet arter på ett område är det man oftast förknippar med begreppet biologisk mångfald. Artdiversiteten varierar naturligt så att antalet arter är störst där de bästa förutsättningarna för liv finns i fråga om värme, ljus, näring och många andra faktorer. I vårt land märks detta så att antalet arter, både bland växter och djur, minskar ju längre mot norr och ju högre upp i fjällen man kommer. Ett annat exempel är att det i näringsrika sjöar kan förekomma tiotals arter av vattenväxter, såsom näckrosor, natearter, slingor och andmat, medan det i näringsfattiga klarvattensjöar finns bara en handfull arter, såsom notblomster och braxengräs.
Ofta är ett stort antal arter tecken på att området där de förekommer är ostört och nära naturtillstånd. Exempelvis är en gammal skog med mycket död ved betydligt artrikare än en hårt gallrad ekonomiskog.
Artdiversiteten handlar inte bara om antalet arter utan också om hur jämnt fördelade individerna är på olika arter. Om individerna är någorlunda jämnt fördelade på arterna är diversiteten större än om några få arter dominerar och de flesta andra arter är fåtaliga. Det senare kan exempelvis vara fallet om det börjar vara ont om syre vid bottnen i en havsvik och bara ett fåtal arter som tål låga syre-halter, såsom röda fjädermygglarver, klarar sig och är talrika, medan det av känsligare arter bland musslor och kräftdjur finns kvar bara ett fåtal individer. En låg diversitet av detta slag kan alltså vara ett tecken på en störning i ekosystemet.
Ekosystemdiversitet talar man om då man avser alla de olika naturtyper som finns på ett bestämt område. Ekosystemdiversiteten är hög då det till exempel inom ett skogsområde finns olika typer av barrskog, lövskog, myrar och sjöar. I regel innebär en hög ekosystemdiversitet också en hög artdiversitet.
Med hjälp av olika typer av diversitetsindex kan man jämföra hur biodiversiteten varierar mellan olika områden eller hur den utvecklats med tiden. Ett sådant mått på diversiteten berättar dock ingenting om enskilda arter. Det är därför viktigt att även följa med hur olika arter varierar i tid och rum. Det gäller speciellt de så kallade nyckelarterna, som har en viktig roll i ekosystem eftersom de ger skydd mot fiender, förökningshabitat, föda etc. åt många andra arter. Ett exempel är blås-tången som i vår skärgård har en nyckelroll i de hårda klippbottnarnas ekosystem. Om blåstången försvinner blir en mängd musslor, snäckor, kräftdjur, insektslarver och fiskyngel utan mat och skydd mot fiender.
Rödlistor
Rödlistorna har blivit ett viktigt verktyg, med vilket man följer med i hur hög grad artdiversiteten är hotad. Numera görs också rödlistor äver hotade naturtyper.
Finlands senaste rödlista publicerades våren 2019. Den omfattar 22 000 bedömda arter. Av dessa bedömdes 11,9 % eller var nionde art vara hotad.
En motsvarande bedömning av hotade naturtyperna utkom i december 2018.
