Nu samlas världens länder för FN:s stora biodiversitetsmöte, COP17. ”Det är en fråga om liv och död”, säger Janne Kotiaho, ordförande för Finlands Naturpanel.
Den 19 oktober inleds FN:s sjuttonde konferens om biologisk mångfald, CBD COP17, i Armeniens huvudstad Jerevan. Under två veckor ska länderna följa upp sina löften om att hejda förlusten av biologisk mångfald och återställa naturens tillstånd.
Påväg till konferensen är Janne Kotiaho, professor i ekologi vid Jyväskylä universitet och ordförande för Finlands Naturpanel.
– Den viktigaste uppgiften för mötet är att försöka skärpa genomförandet av de mål vi redan har, säger Janne Kotiaho.
Konventionens tre huvudsakliga mål är att bevara den biologiska mångfalden, att använda naturresurser på ett hållbart sätt och att fördela nyttan av genetiska resurser rättvist.
Och är du optimistisk?
– Optimistisk … Vi kan säga så här: mänskligheten måste lyckas stoppa naturförlusten. Då hjälper det egentligen inte att vara optimist eller pessimist. Det är en fråga om liv och död.
Från Rio till 30 procent skyddad natur
Det bästa utfallet är att mötet leder till snabbare genomförande och tydligare ansvar för de löften som redan har getts.
De tre huvudmålen fick sin början när FN:s konvention om biologisk mångfald, Convention on Biological Diversity (CBD), undertecknades vid miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Sedan dess samlas medlemsländerna regelbundet för att förhandla om hur målen följs upp hur de genomförs.
Ett viktigt vägskäl kom 2022, när länderna enades om Kunming–Montreal-ramverket för biologisk mångfald. Det har beskrivs som biologiska mångfaldens ”Parisavtal” och innehåller 23, mer specifika, mål som ska bidra till att stoppa förlusten av biologisk mångfald senast 2030.
FN-mötet COP17 arrangeras i Armeniens huvudstad Jerevan. Foto: UNCDD COP17
Det mest uppmärksammade målet är att minst 30 procent av världens land- och havsområden ska bevaras genom effektivt skydd och andra effektiva bevarandeåtgärder till 2030. Ramverket innehåller också mål för att återställa skadade ekosystem, minska föroreningar och skadliga subventioner samt öka finansieringen för naturen.
Men att enas om mål är en sak. Att förändra hur samhället producerar mat, använder mark och förbrukar naturresurser är en betydligt större uppgift.
Men det är inget vi kan välja att inte göra.
– Vi lever på en ändlig planet. Vi kan inte fortsätta att utarma den biologiska mångfalden i all oändlighet. Förr eller senare måste naturförlusten upphöra, och ju tidigare vi sätter stopp för den, desto bättre. Därför måste vi skynda på genomförandet betydligt mer än i dag, säger Kotiaho.
En första global avstämning
Det som gör årets möte särskilt viktigt är att länderna för första gången ska göra en samlad global granskning av hur genomförandet av Kunming–Montreal-ramverket framskrider. Underlaget består bland annat av ländernas nationella rapporter om vilka åtgärder de har vidtagit.
Enligt sekretariatet för biodiversitetskonventionen har 125 länder lämnat in sina rapporter i tid för granskningen. De ger en dyster bild av vilka åtgärder som har genomförts och var arbetet fortfarande brister.
– Det är uppenbart att nästan inga av målen har framskridit tillräckligt, säger Kotiaho.
Vi lever på en ändlig planet. Vi kan inte fortsätta att utarma den biologiska mångfalden i all oändlighet.
Den övergripande bilden är att arbetet har kommit i gång, men att takten inte räcker för att nå målen till 2030.
En granskning av framstegen mot målet om 30 procent skyddad natur visar också hur stort gapet är. Enligt en analys som publicerades i september omfattas omkring 20 procent av världens land och 10 procent av haven av skydd. Om länderna genomför sina nuvarande åtaganden fullt ut skulle andelarna ändå bara nå cirka 26 respektive 12 procent till 2030.
Löften räcker inte
Mötet gäller inte enbart hur mycket mark och hav som skyddas, utan också om samhällets ekonomiska beslut drar åt samma håll som naturmålen.
För ett par år sedan gjorde Finlands naturpanel en utredning där det viktigaste resultatet var att vi inte kommer att kunna stoppa naturförlusten enbart genom att utöka naturskyddet och restaureringen betydligt, säger Kotiaho.
– Det allra viktigaste är att se till att vi inte orsakar skada. Och om vi gör det måste vi kompensera naturen för den. Frivillig ekologisk kompensation infördes i Finlands lagstiftning 2023. Om förfarandet gjordes obligatoriskt för alla projekt som kräver myndighetstillstånd skulle vi redan komma långt.
Länderna ska göra en global granskning av hur genomförandet av Kunming–Montreal-ramverket framskrider. Foto: UNCDD COP17
Finland deltar i COP17 som en del av EU:s delegation. Men Finlands roll handlar både om vad landet driver i de internationella förhandlingarna och om vad som görs på hemmaplan. Och på hemmaplan har det inte skett tillräckligt.
Varför inte?
– Det enkla svaret, som politiker säkert skulle ge, är att det inte finns pengar. Men i praktiken handlar det inte enbart om pengar, utan om politisk vilja, säger Kotiaho.
Finland saknar bland annat fortfarande en färdig nationell biodiversitetsstrategi, trots att arbetet med den har pågått i flera år. Strategin ska ange hur landet ska genomföra de internationella målen, vilka åtgärder som behövs och hur olika samhällssektorer ska bidra.
– Om den politiska viljan fanns skulle vi till exempel införa en skyldighet för den som orsakade skada att betala för den. Det skulle innebära att de aktörer som tjänar på att försämra naturen också måste stå för kostnaderna. I dag kompenseras ingen för den skada som orsakas, säger Kotiaho.
I stället är det staten som måste betala för naturskydd och restaurering.
– Om kostnaden skulle bäras av de aktörer som tjänar på verksamheten som orsakar skadan skulle de i sin tur behöva räkna in kostnaden i priset på sina produkter. I praktiken skulle vi alltså alla vara med och betala för att kompensera den skada som uppstår, säger Kotiaho.
Naturen behöver mer
Naturförlusten är inte en sidofråga till klimatkatastrofen. Den påverkar livsmedelsproduktion, vattenförsörjning och samhällets förmåga att klara klimatförändringens konsekvenser.
När länderna möts i Jerevan finns det därför mycket att ta itu med: hur skyddet ska utökas, hur återställningen ska finansieras och hur ekonomiska drivkrafter som skadar naturen ska förändras.
Men fungerar sådana här stora möten egentligen?
– Deras funktion är framför allt att ge medlemsländernas regeringar stöd för att hemma kunna kräva de åtgärder som politikerna har åtagit sig att genomföra. Jag tror att det i sig är viktigt, säger Kotiaho.
