Jag har i mitt värv som jord- och skogsbrukare ett stort ansvar för miljön och den omgivning som vi alla lever i. Nästan allt som vi ser omkring oss är skapat eller påverkat av människan, på gott och ont. Det västerländska samhället bygger till många delar på äganderätten. Den som äger mark har rätt att använda den för boende och näringsverksamhet.

I mina förtroendeuppdrag inom producentrörelsen har jag ofta citerat grundlagens 15 paragraf, där det sägs att vars och ens egendom är tryggad och att expropriation för allmänt behov ska ske genom lag och mot full ersättning. De allmänna behoven har varierat över tiden: byggande av vägar, städer, kraftledningar och mycket annat.

Ett grovt övertramp under hösten, med förstörelse av flodpärlmusslans habitat i Hukkajoki har aktualiserat en i sig välkommen diskussion om ansvar för miljön. Tyvärr har diskussionen varit rätt så onyanserad, vilket är typiskt för dagens samhälle – man är tvungen att snabbt välja sida och sedan sitta kvar i den valda skyttegraven.

Vem bär ansvar för bevarande naturens mångfald? Vi kan ta en titt på grundlagen igen och i 20 paragrafen stipuleras att ”var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald”. Grundlagsutskottet har i olika sammanhang sammanfattat det ungefär så, att individens delaktighet kan förverkligas både som aktiv verksamhet och som passivt avhållande från miljöförstöring. Det allmänna ska verka för att var och en har möjlighet att både påverka och verka för en bättre miljö.

För markägare kan frågan om delaktighet bli intressant. I hur stor omfattning ska den enskilda markägaren ensam bära ansvar för särskilda naturvärden på sin mark och ska det ske utan någon ekonomisk eller annan kompensation? Är människor i regel villiga att göra egna insatser för miljön?

Tyvärr är svaret alltför ofta nej på den senare frågan. Sitra gjorde 2021 en undersökning om finländarnas förhållande till miljön. Av slutrapporten framgår att 82 procent av finländarna anser att naturvärden är ovärderliga. Ändå är endast 58 procent beredda att ändra sina egna vanor och sitt köpbeteende för att värna om miljön.

Vi finländare anser alltså att det är viktigt att värna om naturen och miljön, men någon annan än just jag ska göra någonting obekvämt för att jag ska uppnå mina ideal. Det låter för all del mänskligt, men den intellektuella oärligheten är slående. Detta i synnerhet som man vet att folk har en tendens att försköna sina svar om sitt eget beteende.

Vi måste alla slita mindre på vårt gemensamma klot.

Vad vill jag säga? Inte så mycket annat än att jag vill bredda diskussionen. Det finns kalkyler på jordklotets bärförmåga och redan den 12 april överskred vi i år den kalkylmässiga årliga bärförmågan i Finland. Vi måste alla slita mindre på vårt gemensamma klot. Vi löser inte problem av den här skalan genom att peka finger på varandra. Hur ska vi tillsammans minska vårt materiella välstånd till en mera hållbar nivå, utan att de som har det sämst ställt tar skada?