Människans superkraft är kommunikation. Men trots att vi kan utbyta tankar både i tid och rum på ett sätt vi aldrig kunnat förut så har vi svårt att gestalta det problem vi nu globalt ställs inför – att jorden blir varmare.

Den omställning som nu krävs är lika stor som övergången till industrialisering var. Skillnaden är att uppfinnare på 1800-talet utvecklade flera nya energialternativ som vatten- och ångkraft och slutligen brännmotorn.

Nu borde vi minska vår energianvändning och ersätta den nuvarande med förnybar el. Samtidigt borde vi avstå från något vi blivit helt beroende av – fossila bränslen. Men att avstå går emot människans natur.

Som klimatreporter letar jag efter framtidsvisioner – hur ser våra liv ut efter 20 år? Dystopier finns det gott om i litteraturen. Översvämningar, krig och förtryck. Men hur ser de goda berättelserna ut?

Bland dem jag talat med är det de som minskat sin konsumtion och strävar efter ekotillräcklighet som upplever att de är på rätt väg. De när ett hopp om att planeten ska räcka till för alla och känner glädje över att göra vad de kan för att minska sina utsläpp.

Klimatforskare är bra på att beskriva vad som håller på att hända, men de är inte lika bra på att beskriva vad det betyder för samhället. Politiker däremot aktar sig för att tala om för väljarna vad de borde avstå ifrån. Klimatåtgärder kan uppfattas som politiska och det får människor att skygga för dem.

Men människor är inte särskilt bra på måttlighet. Det är socialt belönande att leva med höga utsläpp. Semesterresor, stora hus och fina bilar ses som tecken på framgång.

Den stora frågan är hur vi kunde hitta det som skulle få oss att engagera oss i enlighet med allt det vi vet. Hur göra det belönande att avstå, återanvända, cirkulera och slutligen sortera? Det är ett billigare sätt att leva, men kunde det göras ännu mer lönsamt?

Jo, det är också industri och näringsliv som måste förändras, inte bara individen. Men det viktiga är att alla ställer om.

En ökad klimatmärkning av varor och tjänster kan vara ett sätt. Maria Wolrath Söderberg, forskare i klimatkommunikation vid Södertörns högskola föreslår i sin rapport Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem  följande: “En enhet behöver myntas, som beskriver vad en jordmedborgare kan släppa ut per år om vi ska klara klimatavtalen och som kan användas i märkning och kalkylatorer.” Hon föreslår alltså en kvantifiering av individens utsläppsutrymme.

Mira Hulkkonen i boken Ilmasto-oivalluksia föreslår att man kunde använda element ur spel för att göra det belönande att minska sina utsläpp. Den vaga uppmaningen att “bekämpa klimatförändringen” skulle kunna göras till spel som lockar och motiverar vår tävlingsinriktade hjärna att samla poäng och uppnå olika nivåer om man gör rätt. Med spel och teknologi kan också vikten av samarbete betonas. Varje “spelares” framgång hänger på att kollektivet lyckas.

Människan har även en annan superkraft: vår fantasi. Framtiden är svår att förutspå, men vi kan föreställa oss den och måna om vår föreställning så att den blir sann. Ju klarare bild vi gör oss av en bättre framtid, desto närmare är vi att nå den även i praktiken.

Därför behöver vi alla tala mer om vad vi kan göra för vår framtid.