Jag vet faktiskt inte om min katt kan föreställa sig situationer där han själv inte är med. Men om han nu kan det, ja då måste han ju tro att jag, varje gång jag lämnar bostaden utan honom, går till någon strand och där sätter i gång med att bekämpa vass med kökssax och en galnings frenesi. Det är det han ser mig göra när vi två är ute tillsammans.
Jag älskar havet. Jag bor invid en av Helsingfors stads stränder. Där simmar och bekämpar jag vass året runt medan katten får nosa omkring, kopplad i ett halvlångt snöre.
Mina två beroenden är vassröjning och sociala medier. Så ofta jag kan flyr jag reelsberoendet till en holme i Ålands skärgård, och grottar ner mig i mitt andra beroende, vassen.
Varför expanderar vassen så mycket nu, jämfört med hur det var i min barndom för något decennium sedan? Övergödning. Lantbrukets konstgödsel, luftföroreningar från trafik. Mer och mer kväve och svavel i luften och vattnet.
Jag krattar där det finns sandbotten underst. Hivar upp hink efter hink med halvruttna vassrötter. Så bra. Allt det här skulle bli dybotten och grogrund för ny vass. Här röjer jag mig livsutrymme. Plats att simma – i någon paus mellan allt röjande.
Sedan läser jag att ett husbolag i Esbo fått böter för att de utan tillstånd från miljömyndigheterna huggit bort vassen i en vik. Tydligen var vassen i viken boplats för den fridlysta skalbaggen Macroplea pubipennis, alltså stor natebock. Å andra sidan läser jag i en annan artikel att igenväxning av bladvass är ett av hoten mot den arten, så det här är förvirrande. Är det jag gör bra eller dåligt?
Jag bestämmer mig för att mitt röjande för hand av små badplatser inte spelar någon roll – jag förlorar ändå hela tiden mot vassen. Den är så resilient och listig.
När jag står i mina skyddande neoprenskor i dy som luktar spya, och drar i en ihålig vassrot tjock som en ål, och hör det ekande och sörplande ljudet långt inne i den, eller när mina händer trevar i blindo i dysvart vatten över en taggig kropp lik ett monstruöst skaldjur större än min fem kilos katt, då måste jag aktivt påminna mig om att det inte är ett levande djur jag rör vid.
Ändå kan jag skrämt skrika till, när något rör sig under min fot eller rappar till mitt ben djupt under vattenytan medan jag i kraft av hela mellankroppens muskelkorsett står och drar i tjocka rottuber. Det är kusligt när det plötsligt stiger upp bubblor och hörs ett dystert gurglande ”brööö” flera meter ifrån mig, för att röret jag drar i är kopplat ända dit.
Är vassen förebild för sagornas drakar som omedelbart låter tre nya huvuden växa ut där ett huggits av? Där jag hugger av ett vasstrå sticker inom kort tre, fem, elva nya strån upp.
Jag hatar ändå inte vassen.
Det jag hatar och fruktar är the tech bros, de ondskefulla hjärnor som genom över tjugo år av systematiskt byggande av digitala nätverk som når in precis överallt i livet har snärjt och förslavat både mig och oss alla.
Sådana tankar om alltings förbannade universella uppkoppling får jag lätt när jag kommer vassrötterna närmare och närmare på min lilla ö, dit jag flyr för att koppla bort från den här jobbiga världen.
Men katten då? Jag bestämmer mig för att hans kognitiva förmåga bara handlar om det som är förnimbart ovanför ytan här och nu, utan plats för hypotetiska scenarier och dolda nätverk. En rätt så vilsam tanke ändå.