Pingvinforskare har en spännande metod för att beräkna utvecklingen i pingvinstammarnas storlek och utbredning. Genom satellit- och flygfoton kan forskarna jämföra mängden pingvinavföring på den antarktiska isen under olika tidpunkter och på olika platser.
Bruket av satellitdata är inget nytt inom ekologisk forskning. 1972 satte USA en satellit i omlopp som skulle samla fotografier på planeten, dygnet runt. Landsat 1, som satelliten senare kom att kallas, samlade foton på ungefär 75 procent av jordens yta, med en resolution på 80 meter och 14 varv kring planeten per dygn.
Programmet har varit en succé: 2021 sköts redan den nionde generationen av Landsat-satelliter i omlopp runt jorden och från och med 2008 är alla Landsat-data fullkomligt öppna. Sedan 2015 har EU också ett ambitiöst projekt för att producera öppna satellitdata. Som en del av Copernicus-programmet samlar Sentinel-2 satelliten bildmaterial från jorden med 10 meters precision.
Både Landsat och Sentinel är grundstenar i datainsamlingen för att beräkna hur mänsklig verksamhet påverkar vår planet. Problemet är förstås att satellitdata av det här slaget inte finns tillgänglig långt tillbaka i tiden. Romklubben publicerade rapporten om Tillväxtens gränser redan 1972. Kunde man använda satellitdata för att utforska den förstörelse som fick Romklubben att slå larm? Kunde vi alltså gå längre tillbaka än 1972?
Det ligger en dyster ironi över att vi kan dokumentera vår egen undergång.
Ja, visst kunde vi det. Landsat var nämligen inte den första satelliten som systematiskt fotograferade jordens yta. Under hela det kalla kriget hade både USA och Sovjetunionen flera spionsatelliter i omlopp. Det amerikanska Corona-programmet blickade ner på oss från rymden mellan 1960 och 1972, med bilder som till slut gick ner på 1,8 meters precisionsnivå.
Bildmaterialet omfattade nästan alla jordens hörn, men en högre insamlingsintervall från områden med ett särskilt geopolitiskt intresse, däribland Vietnam. USA:s data öppnades för allmänheten 1996 och finns att beställa på nätet, men till ett högt pris. Alla bilder som inte tidigare beställts och digitaliserats kostar 30 dollar styck, vilket blir en enorm summa om man vill studera stora delar jordens yta under långa tidsperioder. Bara 5 procent av bildmaterialet är för tillfället digitaliserat.
En rad ekologer har i tidskriften BioScience krävt att det arkiverade bildmaterialet från kalla kriget borde digitaliseras i sin helhet. De menar att dessa data kunde ge oss ett bättre grepp om hur människan påverkat planetens ekosystem efter andra världskriget. Förslaget vinner knappast gehör hos dagens amerikanska administration. Ändå understryker kravet också det intima sambandet mellan militärteknologi och planetär vetenskap.
Spionsatelliterna var en del av kalla krigets domedagsmaskin, en komponent i det ständigt närvarande hotet om en radioaktiv apokalyps. Det ligger en dyster ironi över att vi igenom dem kan dokumentera vår egen undergång. Vi vanliga människor kan se jorden i allt högre resolution, samtidigt som vi känner oss allt futtigare och alltmer oförmögna att stoppa den annalkande katastrofen. Kanske det inte är ett sammanträffande?