Finland håller på att ta fram en nationell restaureringsplan för naturen i enlighet med EU:s förordning. Det är ett av de viktigaste naturvårdsbesluten på årtionden. Om det görs rätt.

Planen ska styra hur skogar, våtmarker, vattendrag och andra livsmiljöer ska återställas under de kommande decennierna. Problemet är att den är mer av en överblick än en konkret plan. På flera håll saknas tydliga mål för vad som ska restaureras och hur mycket. Det gäller bland annat skogarna och kärrmarkerna, där behovet är betydligt större än det som nu syns i planen. Utan betydande restaureringar i skogar och kärrmarker blir det omöjligt att nå målen i förordningen.

Det hela handlar alltså om hur Finland ska genomföra sina överenskommelser i EU. Men som det ser ut nu lär det falla platt.

Vi har en plan för restaurering, men ingen riktig plan för att genomföra den.

Det är också svårt att inte se den politiska försiktigheten i planen. Regeringen har gjort det tydligt att naturvård inte får kosta för mycket eller ställa för höga krav på markägare. Resultatet riskerar att bli en restaureringsplan som är anpassad efter vad som är politiskt bekvämt, snarare än efter vad naturen faktiskt behöver.

Det största frågetecknet är vem som egentligen ska göra jobbet. Restaurering kräver ofta samarbete mellan markägare, myndigheter och experter, men planen säger för lite om vem som ska identifiera objekten, ansvara för restaureringen och fatta besluten. Den lutar dessutom alltför mycket mot frivilliga program som METSO och Helmi. De är viktiga, men frivillighet räcker inte för hela restaureringsbehovet. För exempelvis statliga, kommunala och församlingsägda marker behöver man ställa tydligare krav.

Frivillighet räcker inte för hela restaureringsbehovet.

Och så var det det här med pengarna. Restaurering är en långsiktig investering i naturen, men också en möjlighet att skapa nya jobb och stärka ekonomin, särskilt på landsbygden. Det behövs därför en betydligt tydligare finansiering än den som nu skymtar i planen.

Finland har chansen att göra restaureringsplanen till något som faktiskt förändrar naturens tillstånd. Vi har chansen att stå för våra ord och vara del av EU:s miljömål. Vi kanske till och med kan räkna en del till godo till NATO-finansieringen om vi restaurerar mycket våtmarker i gränstrakterna. Men då måste det bli tydligt vad som ska göras, vem som ansvarar och hur det ska betalas. Mycket tydligare. Annars har vi en plan för restaurering, men ingen riktig plan för att genomföra den.

Försöker sittande regeringen faktiskt bara flytta över ansvaret på följande regering?