I oktober fick jag besök av en stämningsman. Då hade nästan två år förflutit sedan jag och 51 andra aktivister blev frihetsberövade. Polisen fick bråttom med att hinna stämma oss de sista veckorna innan tidsfristen löpte ut. Stämningsmän dök upp på arbetsplatser och knackade på dörrar om kvällarna. Då vi tillfångatogs anklagades vi för grov störning av allmän ordning.

Jag är inte rädd för rättegången. Det är skönt att fortfarande kunna skriva så, med tanke på att demonstrationsfriheten har inskränkts i flera västerländska stater under de senaste åren.

Storbritannien kan betraktas som Europas skräckexempel. För två år sedan infördes där den nya brottsrubriceringen “att medvetet eller vettlöst störa den allmänna ordningen”, som kan ge upp till 10 år av fängelse. I fjol dömdes medverkande i en två dagars vägblockad till tre år långa fängelsedomar. Även i Sverige har fängelsestraff dömts under rubriceringen sabotage för att en aktivist har stoppat ett flygplan.

Jag är inte rädd för rättegången. Det är skönt att fortfarande kunna skriva så.

Det är en glädjande överraskning att vår sittande regering än så länge inte har valt att gå Storbritanniens eller Sveriges väg i hanteringen av klimataktivismen. Det här är ingen självklarhet, särskilt med tanke på den inskränkning av strejkrätten som diskuteras.

Att näringsminister Wille Rydman (Sannf) talar om ”fackföreningsmaffian” går knappast att likställa med Frankrikes inrikesminister Gérald Darmanins sätt att kalla fredliga demonstranter för “ekoterrorister”, men visst handlar det i bägge fall om att av ideologiska skäl utmåla motparten som brottslig för att kunna åberopa rättsliga repressalier. Varför framkallar ett återkommande stadsmaraton, med lika stora effekter för bilister som en demonstration, inte stridsrop om “sundhetsterror”?

Opinionsmätningar visar att majoriteten av finländarna stödjer strejkerna. Om civil olydnad i samband med klimataktivism går det inte att påstå samma sak. Skälen är till vissa delar historiska, men det är också lättare för ”vanligt folk” att klassa klimataktivismen som något som inte påverkar dina egna livsvillkor. Även jag lider av tvivel kring synen på civil olydnad. Samtidigt har den radikala klimataktivismen fått erkänsla och legitimitet efter att Konestiftelsen beviljade ett understöd på 200 000 euro till miljörörelsen Elokapina.

Polisen har flera gånger fällts för att ha handlat olagligt i hanteringen av demonstrationer – det senaste fallet gäller en lagstridig beslagtagning av pengar som donerats till klimataktivisternas rättegångskostnader. Då domslutet är avklarat kan jag i varje fall hoppas på att få en del av mina böter bekostade. Kanske inte av Konestiftelsen, men av någon individ som har svårt att se sin rättskänsla återspeglad i lagen. Att föreställa sig ett likartat förfaringssätt i brott mot strejkrätten vore djupt tragiskt.

Kolumnen ingick i tidskriften Finlands Natur 1/24.