Jag bläddrade i en nyutkommen bok häromdagen, i vår lokala bokhandel. En guide för kanotister, med tips om vackra platser att paddla till, och ta i land för att tälta. Behändig till formatet och vackert ombruten, med tydliga kartor och korta förklarande texter om de olika pärlorna.

Jag skummade snabbt igenom den, och var givetvis i första hand nyfiken på om det fanns kanotmål också i ”min” del av skärgården, Onas-Pörtöarkipelagen i Borgå yttre skärgård, känd för sina relativt orörda och vackra holmar och skär, med sin kännspaka röda granit. Och jo, visst fanns det några. Bland dem ett av våra egna favoritmål under sensommaren, ett obebott skär i yttersta havsbandet, med sanslöst flata hällar, och en lång utskjutande ör med rikt fågelliv. I boken lockande beskriven – men tyvärr inte ett ord om att besökaren borde vara väldigt försiktig i början av sommaren, och helst inte alls traska ut på ören.

Vårt fina sund håller vi nog helst för oss själva.

Däremot fanns det inget om den idylliska passage som finns i närheten, mellan vår holme och den obebodda grannholmen. Ett smalt och grunt sund med sandbotten, och en fin skyddad vik att ankra i, plus fina platser att tälta på. En plats så magnifik att enstaka kanotister redan hittat dit på egen hand. Jag har ibland tänkt tipsa om platsen för publikationer som denna bok – men senare insett att jag ju inte alls vill dela med mig av pärlor som detta. Och då kommer jag till poängen med denna text.

För jag har länge funderat på vad som egentligen skyddar våra ömtåliga skärgårdsmiljöer bäst, och hur den privata äganderätten går ihop med allas rätt till naturen. Stora delar av vår skärgård är redan uppköpt för fritidsbruk, med sommarstugor, bryggor och revirmarkerande flaggstänger, och därmed oåtkomliga för andra.

Samtidigt gäller att de flesta sommargästerna, inte minst de som haft råd att skaffa sig större områden, ofta värnar om miljön, och i praktiken därmed är utmärkta naturskyddare. Medan de fortfarande fritt tillgängliga områdena utsätts för ett allt större tryck. De pärlor jag nämnde ovan har vi ostörda kunnat njuta av i decennier, väl medvetna om hur priviligierade vi varit. Men i demokratins namn borde alla ha tillgång till dem, och med dagens teknik sprids informationen om de fortfarande fria smultronställena allt snabbare. Även om jag är helt övertygad om att åtminstone kanotister, dessa havets cyklister, i gemen garanterat hör till de varsammaste i naturen.

Så nej, ”vårt” fina sund håller vi nog helst för oss själva. Not in my bay, för att travestera den välkända förkortningen NIMBY, Not in my back yard. Mest av ren och skär egoism, förstås. Men också för att fåglarna och den övriga naturen mår bäst av friden, framom aldrig så aktsamma kanotister, tältare och andra tillfälliga besökare. Men jag är minsann smärtsamt medveten om motsättningen i det hela. En motsättning som delvis är olöslig, eftersom demokrati och naturskydd inte alltid är förenliga.