Mattbryggan i Havshagen ligger invid trafikerade Sörnäs strandväg. Havshagens slitna halvskrapor tornar upp sig till höger och Fiskehamnens nya skrapor till vänster. Kolhögen på Hanaholmen mittemot är numera borta. Man undviker gärna att rannsaka vattenkvaliteten alltför noga före man halar sig i. Varför simma där överhuvudtaget, kanske någon frågar sig.

Dels för att det är fint att ha ett gemensamt ställe att simma och samlas på, livsviktigt till och med. Och dels för att man ibland helt enkelt är desperat. Man är till exempel helt slut efter att ha jobbat ett långt skift vid en fyrahundragradig ugn eller vid diskmaskinen på någon restaurang i närheten. Det är till exempel så hett i ens etta i Kurvan att man först försökt sova med dörren öppen till trappuppgången och sedan gått ut och satt sig i parken klockan sex på morgonen för att undvika en äktenskaplig kris som blir utlöst av sömnbrist, ekonomiska trångmål och värmebölja. Ner till vattnet går man.

En sådan het morgonnatt för någon sommar sedan var vi ganska många där på mattbryggan för att svalka oss, när en medmänniska på mattbryggan ställde sig på bryggkanten för att pissa i havet. Kan du snälla inte pissa i havet där vi alla just ska simma, bad vi andra som var där. Svaret tyckte jag var så roligt att det etsat sig fast i minnet. “What, it´s only the ocean, Jesus.”

Det här var inte bara roligt för att han kallade Havshagsviken för Oceanen, utan också för att han blev så indignerad över mothugget han fick. Vi var ändå ganska många där och jag trodde ändå att det var en ganska vedertagen sanning att det inte är helt kosher att urinera i Östersjön – trots att det inte går att jämföra med utsläppen från kryssningsfartyg, erosion, avrinning från åkrar och annat.

Jag vill nu skicka en ursäkt till den här personen för att vi så trångsynt försökte hindra honom från dådet. Jag läste nämligen nyligen att geoingenjörerna funderat på att lösa vår civilisationskris genom att gödsla oceanerna med urea, för att göda koldioxidbindande växtplankton. Lovande. Kanske någon vill installera ett småskaligt kärnkraftverk i Hanaholmens tidigare kolkraftverk där mittemot sim- platsen – i likhet med det som planeras i det stängda kolkraftverket på Sundholmen?

Vi ses på mattbryggan för att tillsammans reda ut hur vi vill leva. Storskalig gödning av koldioxidbindande plankton och kärnkraft? Urea och uran är föreslagna. Fortsatt dröm om ökad grön tillväxt och oförändrad energikonsumtion baserad på – ja, vad?

Förlåt om jag låter raljant eller cynisk. Det är på riktigt inte alls min mening. Jag tror att cynism och ironi i förhållande till sakernas tillstånd är gift som är lika skadligt som annat vi häller i haven.

Det blir samtal om klimaträttvisa, vänskap och fördelning av våra gemensamma resurser på bryggorna den här sommaren. Kan vi tänka oss andra ledstjärnor än ängsliga urinförhoppningar med våldsamma konsekvenser både lokalt och globalt? Jag tror att vi kan och bör, för vår egen och varandras skull.