När jag och min man flyttade till hans farmor och farfars gamla hus på Bergö i Malax skärgård såg jag många möjligheter. Jag ville ha fruktträd, pallkragar och en massa blommor som lockar till sig humlor och bin på gården. Men jag hade hört att det är bra att bo in sig först ett år, så man lär sig hur solen rör sig på gården, var det är skuggigt, blött, torrt, vilka växter som växer var och så vidare.
Så när sommaren kom följde jag med spänning på vad som skulle växa på gården. Klöver på gräsmattan, oj, vad härligt, det är bra för humlorna. Rabarber bredvid vinbärsbuskarna, vilken överraskning. Men vad är alla de här gröna växterna på hagen bredvid huset, som växer i tusentals exemplar? Det visade sig vara jättebalsamin, en vacker, men ack så invasiv art här i Finland.
Jättebalsaminen är egentligen ganska enkel att ha att göra med, innan den blommar. Du bara rycker upp den ur jorden och håller koll på var den växer. Rötterna sitter oftast löst och varken stammen eller blommorna är farliga. Problemet är att precis varenda en av dem måste bort, för att du inte följande sommar ska ha tiotals nya plantor att ha att göra med. Enligt Naturvårdsverket i Sverige kan en enda planta bilda upp till 800 frön.
Den där första sommaren var jag egentligen för sent ute. Men jag var motiverad, så jag ryckte och ryckte tills jag inte orkade mer. Året därpå studerade jag hagen i detalj och lärde mig snabbt att urskilja hur plantorna såg ut innan blomningen kom. Jag var fokuserad och nästan lite manisk, men mitt hårda arbete lönade sig. Redan den sommaren hade jag fått bort största delen av jättebalsaminen på området närmast huset. Min man hade också hjälpt till och jag kände att det fanns ett ljus i tunneln.
Mitt arbete hade lönat sig, naturen tackade och humlorna stortrivdes bland ängsväxterna.
Men glädjen varade inte länge. När jag gick bakom vårt uthus märkte jag att hagen på andra sidan också var full med jättebalsaminer. Och den hagen är jättestor och ägs av personer som inte sköter om den och inte heller bor i närheten. Vad gör jag nu? Tjänar det ens något till att vara manisk över plantorna på vår gård, när det varje år kommer nya frön med både vinden och fåglarna? Jag kände mig besegrad.
Det gick ett år till och när sommaren var som vackrast tittade jag ut över hagen närmast huset. Där det en gång hade funnits nästan enbart jättebalsamin hade det nu kommit upp smörblommor, bergsyror, backnejlikor, gulsporrar, kråkvicker, röllekor, älggräs och en massa annat. Mitt arbete hade lönat sig, naturen tackade och humlorna stortrivdes bland ängsväxterna.
Det här fick mig att inse en viktig sak. Vi kommer aldrig ensamma att kunna eller hinna göra “allt vi borde” för att till exempel rädda klimatet eller mångfalden i naturen. Om vi försöker är risken stor att vi bränner ut oss. Men det lilla vi kan och hinner med, det räknas. Satsa på det, så kanske du också hittar en harmoni i ditt klimat- och miljöengagemang.
Kolumnen har ingått i tidskriften Finlands Natur 1/24.