I en tid då världen formas av krig, auktoritära strömningar och ökande osäkerhet är det lätt att klimatfrågan hamnar i skymundan. Tankarna dras till USA:s hot om territoriell expansion, massdeportationer och en nedmontering av demokratiska institutioner.
Mitt i allt detta finns det skäl att stanna upp och granska Donald Trumps klimatpolitik. I januari i fjol tillträdde Donald Trump som USA:s president för andra gången. Symboliskt nog undertecknade han genast ett beslut om att landet åter ska lämna Parisavtalet. Alltså samma avtal där världssamfundet förbinder sig att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader och sträva efter att begränsa den till 1,5 grader. Nu hotar Trump med att USA, som första land någonsin, avser dra sig ur FN:s klimatkonvention, UNFCCC, det ramverk som ligger till grund för avtalet.
På hemmaplan har Trump konsekvent prioriterat fossil energi. Olja, gas, kol, mineraler och gruvdrift lyfts fram som vägen till ekonomisk styrka. Efter hans första presidentperiod 2017–2021 publicerades flera vetenskapliga studier som visade hur politiken försvagade miljöskyddet, ökade utsläppen och urholkade myndigheternas möjligheter att ingripa. Mycket talar för att konsekvenserna av den andra perioden blir ännu mer långtgående, särskilt om pressfriheten begränsas och universiteten fortsätter att drabbas av ekonomiska nedskärningar och politisk styrning.
USA är en av våra viktigaste handelspartner och den finländska industrin har mycket att vinna på stora exportaffärer. Samtidigt väcks obekväma frågor. Hur ska de isbrytare som Finland säljer till USA användas? I ett läge där USA prioriterar fossil energiproduktion, har uttryckt intresse för Grönland och ser Arktis som ett framtida exploateringsområde, är det inte långsökt att oroa sig för att sådan infrastruktur bidrar till ökad oljeborrning och ytterligare press på ett redan sårbart ekosystem.
Trump har ideligen satt ekonomiska intressen före miljöhänsyn och mänskliga rättigheter. Har Finland som ett litet land råd att riskera sitt internationella anseende genom affärer som kan användas för ändamål som strider mot våra egna miljöambitioner? Det är sorgligt att något som borde vara en glädjande nyhet för den finländska ekonomin i stället väcker oro för den arktiska miljöns framtid.
Donald Trump fyller 80 i år. Han är äldre än mina pensionerade mor- och farföräldrar och kommer knappast själv att bära konsekvenserna av de beslut han fattar. Även om han säljer kepsar med texten Trump 2028 är det osannolikt att han blir diktator. Det som skrämmer mer är insikten om att han inte är ensam i sitt sätt att tänka. Polariseringen i världen tycks ha nått en punkt där kompromisser framstår som svaghet snarare än som en förutsättning för demokrati.
Jag vill inte att finländska isbrytare ska bidra till oekologiska projekt i Arktis eller att fler länder ska följa USA:s exempel och lämna internationella klimatavtal. Kanske ser vi om trettio år tillbaka på Trump som vi i dag ser på Ronald Reagan, som länge betraktats som en av de mest miljöfientliga presidenterna i USA:s historia. Men det kräver att vi vågar stå emot rasism, vetenskapsförnekelse och auktoritära ledare. För människornas och miljöns skull.