Jag öppnar min ryggsäck och ut ramlar en skalbagge. Den har varit instängd i flera dagar, fått leva mellan syntetiska tyger, mikrofiber, nylon och polyester. Den platta, sexkantiga insekten kryper över golvet. En skinnbagge, tänker jag, pentatomoidea. En bärfis helt enkelt.

Jag kom nyligen hem från en resa, en där jag liftade längs landsvägar och motortrafikleder, förbi städer och byar. Jag har stått på asfalt, mellan betong och sten och järnbalkar. Jag har känt solens värme på beläggning under mina gummisulor, och andas in avgaserna från bilarna som rusat förbi mig och min utsträckta tumme.

Det var en bilresa genom bilanpassade länder, men också en där jag var på ständig uppsikt efter natur. Hela vägen, nästan 3 000 kilometer, granskade jag kartor och satellitbilder, höll utkik efter träd och områden utan ytbeläggningar för att hitta tältplats för natten. Och de är lätta att hitta, dessa små öar av grönt. Mellan infrastruktur och bebyggelse är de faktiskt där, gröna på kartan; åker, äng, skog och sjö. På inga vis en oberörd miljö, men de är där.

Att kväll efter kväll gå in mellan träden är att stiga in i en annan värld. Tallarnas skugga, mossens fukt, allt i skarp kontrast till de torra, högljudda vägarna intill. Där inne finns inga stigar. Det är inte en park. Det är ingemansland. Där växer gräset som det behagar, marken är ojämn och daggen fuktar genom skorna. Plötsligt finns det myror igen, blåbärsris och lingon, ormbunkar och harsyra. Ibland prasslar det i buskarna, ett litet djur, fågel eller gnagare. Ljudet av de mest bullriga fordonen tränger in, och med natten tystnar även de.

Jag har försökt att lämna allt så orört jag kan efter mig, men vissa spår går inte att sopa igen. Där jag lagt upp mitt tält blir växterna nedtryckta. Vid varje plats jag besökt har minst några myggor fått lägga livet till, och det är nog en och annan varelse, som skalbaggen, som ofriviligt fått följa med vidare. Lite nedtryckt gräs är ändå inget emot alla andra spår min art lämnat efter sig.

Hur förändrat vårt landskap är. Det destruktiva i det konstruerade blir påtagligt av att abrupt var morgon korsa trädväggen och mötas av en rondell, rastplats eller påfart. Att en så liten plätt av jord kan vara en hel värld. Är det verkligen bara de här små fickorna som fortfarande finns kvar?

Nej, det är klart att det i Finland finns betydligt större arealer av ”orört”, men också de inklämda och uppsplittrade. Isolerade bitar av vad som tidigare var sammanhängande biotoper. Små plättar som aldrig kan ersätta stora skogar, ängar och våtmarker som en gång erbjöd livsutrymmen åt arter som inte längre, eller snart inte längre, finns.

Jag plockar försiktigt upp skinnbaggen och bär den med mig ut på gården. Jag vill tänka mig att den blir lättad nu, utsläppt och fri. Eller kanske är den rädd för mig. Det borde den vara, det var ju jag som ryckte bort den. Men troligtvis är det så att den inte tänker så mycket. Att tänka är det jag som ska göra.

Där vi rör oss gör vi vägar. Vi bygger stängsel och tränger bort. Allt vi kommer åt gör vi om efter våra egna agendan. Samtidigt är den där, naturen och allt som lever, så nära inpå. Också det minsta lilla blir då så stort. Stackars skinnbagge, hur ska det gå för dig på en innergård i Berghäll? Lite mindre inklämd än i min ryggsäck är du nu i varje fall.