År 2020 godkände EU-länderna en strategi för biologisk mångfald med målet att vända den negativa trenden av minskande biologisk mångfald i Europa. Förlusten av djur och växter borde upphöra senast 2030, alltså redan om fem år.
Internationella naturvårdsunionen (IUCN) bedömer regelbundet arters hotstatus. Den så kallade röda listan uppskattar risken för utrotning och identifierar de arter som är mest i behov av insatser för att arten ska bevaras. Listan borde vara ett viktigt informationsunderlag för att vägleda beslutsfattare vid utformningen av lagar och åtgärder som berör resursanvändning och dess relation till biologisk mångfald. Den senaste bedömningen visar att vi inte har lyckats stoppa den negativa trenden av dalande diversitet i vårt land. Naturens tillstånd försämras alltså fortfarande i Finland.
Våra stora rovdjur har en viktig roll vid upprätthållandet av biologisk mångfald. Förutom att de själva är en del av mångfalden, ingår de i ett unikt samspel med andra arter. De stora rovdjuren är så kallade nyckelarter – hela ekosystem gynnas av deras närvaro och de skapar resiliens i ekosystemet. I den senaste IUCN-bedömningen från 2019 klassificerades vargen som starkt hotad i Finland, en kategori som den har legat i under samtliga bedömningar som har gjorts under 2000-talet. ”Starkt hotad” är den näst allvarligaste kategorin i klassificeringssystemet efter ”akut hotad” och det innebär att det finns en stor risk för arten att nationellt dö ut.
Starkt hotad innebär att det finns en stor risk för arten att nationellt dö ut.
Röda listan är ett globalt bedömningsverktyg som fokuserar på att identifiera hotade arter. I EU har vi dessutom habitatdirektivet som är ett juridiskt verktyg och som fokuserar på att skydda arter och deras livsmiljöer genom konkreta åtgärder. Habitatdirektivet är bindande för EU-länderna och kräver att dessa genomför specifika åtgärder, inklusive upprättandet av skyddsområden, art- och habitatbevarandeplaner och inför regler för att förhindra förlust av mångfald. EU:s habitatdirektiv bedömer hur väl skyddsåtgärderna fungerar för att bevara naturens mångfald.
Grunden för bedömningen av artskyddet bygger på två numeriska kriterier: populationsstorleken måste vara större än den population som existerade när habitatdirektivet trädde i kraft 1995 (Finland anslöt sig till EU 1995), och den måste alltid vara större än den minsta livskraftiga populationen sett ur demografiskt och genetiskt perspektiv. Genetiska analyser på finsk varg visar att den nuvarande vargpopulationen i Finland är för liten för att behålla sin genetiska livskraft på både kort och lång sikt. Populationen bör vara tillräckligt stor för att på kort sikt undvika inavel, och på lång sikt ha förmågan att anpassa sig till olika miljöförändringar.
Finland ligger i en helt egen klass när det gäller tjuvjaktens omfattning. Foto: Mats Westerbom
För att säkerställa vargpopulationen i Finland borde populationen bestå av minst 500 individer – förutsatt att vargen kan röra sig över gränsen mellan Finland och Ryssland. För närvarande finns det inte tillräckligt med invandring för att bibehålla den genetiska mångfalden i den finska vargpopulationen. Om vandringen är hindrad, till exempel på grund av stängsel, krävs en minimistorlek på 1000 individer för att upprätthålla genetisk mångfald i populationen. Vargpopulationen borde alltså vara betydligt större än vad den är idag.
Med denna bakgrund är det svårt att förstå de politiska förslag som EU- kommissionen nyligen lagt fram. EU-kommissionen vill ändra skyddsstatusen för varg i EU:s habitatdirektiv från strikt skyddad art till en skyddad art. Denna förändring är stor och innebär att licensjakt på varg återigen blir möjlig. Trots att medlemsländerna fortfarande är skyldiga att säkerställa att gynnsam bevarandestatus uppnås och upprätthålls, måste man komma ihåg att gynnsam bevarandestatus saknar en exakt definition, vilket gör den öppen för politiska beslut och påtryckningar.
I ett klimat där hat och okunskap florerar är det viktigt att korrigera felaktiga påståenden om vargen.
Finland har lobbat aktivt för ändringarna i EU:s habitatdirektiv med mål att kunna öppna en mer omfattande jakt på varg. Samtidigt har beslutande ministrar drivit på ändringar i finsk lagstiftning för att möjliggöra licensjakt. Enligt Jord- och skogsbruksministeriets förslag ska vargens skyddsnivå i framtiden inte mera bestämmas enbart på basis av bästa tillgängliga ekologiska kunskap, utan den biologiska vetenskapen kan komma att delvis åsidosättas av diffusa parametrar som är till förmån för mer godtyckliga politiska intressen.
Vargpopulationen begränsas i Finland främst av laglig och olaglig jakt. Trots att licensjakt inte har bedrivits i FinIand under de senaste åren, förekommer det ändå jakt på varg. Mellan den 1 augusti 2023 och den sista mars 2024 fälldes 58 vargar med hänvisning till antingen undantagslov eller polismyndighetens beslut.
Därutöver bedrivs olaglig jakt på varg i Finland. Den olagliga jakten är omfattande och många lokala samhällen ger sitt tysta godkännande till den. Forskning på dödligheten i Sveriges, Norges och Finlands vargpopulationer pekar på att illegal jakt är den dödsorsak som minskar vargstammen allra mest. I Europa ligger Finland i en helt egen klass när det gäller tjuvjaktens omfattning. I ett klimat där hat och okunskap florerar är det viktigt att korrigera felaktiga påståenden om vargen. I slutändan är det vi medborgare som lägger grunden för politiska beslut, och därför är det avgörande att vi har rätt information om vargen.
Vargen har en viktig plats i vårt ekosystem. Den berikar naturen, håller hjortdjurspopulationer i balans och upprätthåller friska hjortdjurspopulationer, genom att angripa svaga individer. Skulle vargen få förkomma i Lappland, skulle den hålla rödrävspopulationen under kontroll och ge fjällräven livsmöjligheter. Skulle vargen få kontrollera hjortdjurspopulationer skulle vi ha färre fästingar i skog och mark.
Med vargens hjälp skulle vi kunna locka naturturism till Finland på ett helt annat sätt än idag. Vargturismen i Yellowstone nationalpark genererar i genomsnitt nästan 83 miljoner dollar för de lokala ekonomierna. 50 procent av turisterna som hyr en guide i Montana gör det för att kunna beskåda djur, jämfört med fyra procent som hyr guide för att kunna jaga. Det är dags att se vargen som en viktig del av den finska naturen, vara stolt över att vi har varg, och möjliggöra samlevnad med varg.
Detta är den första delen av Mats Westerboms betraktelser om den utrotningshotade vargen. I den andra delen avhandlas seglivade myter om vargen.