I tisdags utförde jag två av mina medborgerliga plikter: jag röstade och jag deltog i ett förberedande möte inför Elokapinas kommande massdemonstrationer. Vi var ett tjugotal människor samlade i en väns lägenhet för att tala samman oss inför de kommande veckorna. Här och var avbröts diskussionen för att vänta ut spårvagnsgnisslet som lät genom de öppna fönstren.

Det man kanske inte förstår om man inte deltagit i Elokapinas möten är hur välorganiserat allting är. Institutionellt, kunde man säga. I tisdags följde vår smågrupp samma protokoll som hundratals andra runtom landet redan gjort, med instuderingsmaterial sänt på förhand. Där jag var deltog både åtskilliga nära vänner till mig och personer jag aldrig träffat förut, i ett brett åldersspann. För flera var det första gången.

Under den inledande rundan samsades vi om att det fanns ny energi i luften: “Jag har tagit paus men är glad att vara tillbaka”, “Jag deltog i höstens demonstrationer mot regeringens politik och vill nu fortsätta”, “Det som händer i Israel och Palestina har gjort mig så bedrövad att jag vill göra allt jag kan även på andra fronter”. De olika kamperna sågs som förenade. Att försöka motarbeta lidande i framtiden och samtidigt inte tänka på det lidande som redan sker vore absurt.

Som Veikka Lahtinen skriver i Kansan Uutiset förändras människans relation till samhället i samband med olika “kriser”. Att bli nedtrampad av en polishäst på en demonstration, att se en toppolitiker grinande posera med en sax i samband med nedskärningen av välfärden för de minst bemedlade. Att läsa om hur judar i Tyskland grips för antisemitism av tyska poliser. Sådant radikaliserar en människa. Ens värld krackelerar.

Vad erfarenheten leder till är en öppen fråga. Depression, våld, organisering? Politiska rörelser behöver kunna fånga upp den här dissonansen och rikta den mot vettiga mål.

Slutligen stod 25 000 människor på gatan. Inför den mängden människor står polisen handfallen.

Personligen håller jag inte med om allt Elokapina hävdar och kan inte heller påstå att jag stödjer allt rörelsen gör. Visst kan aktivister vara störande, nog kan gruppandan börja tala här på allehanda kusliga vis. Det är ändå ingen orsak till beröringsskräck. Inte röstar jag på en politiker för att jag tänker att hen i varje läge kommer att sköta sig galant. Ändå delar vi riktning, i varje fall en bit på vägen.

Under tisdagens möte fick jag höra att Elokapina adopterat taktiker från Extinction Rebellion i Nederländerna. Den lokala miljörörelsen har under det gångna året använt sig av ihållande, repetitiva aktioner av civil olydnad som en protest mot statens fossilstöd.

Deltagarmängden trappades ständigt upp, och slutligen stod 25 000 människor på gatan. Inför den mängden människor står polisen handfallen. Till rörelsens belåtenhet beslöt också den nederländska regeringen att avveckla fossilstöden som ett resultat av protesterna.

Elokapina själv hävdar att den kommande månaden innebär Finlands mest omfattande serie av civil olydnad.

Så kan det också se ut. En bit på vägen.