En kväll i september står jag på en stenig strand på östra Gotland. Jag har parkerat uppe på Grogarnsberget och vandrat ner för en sandväg. Snart öppnar sig Östersjön.
Jag går ut på en udde. Jag är ensam, sånär som på en skäggig karl som grillar utanför sin husbil 50 meter bort. Jag nickar en hälsning. Oklart om han svarar.
Men det är inte för honom jag är här. Jag vänder mig norrut – och inser att jag har hittat rätt.
Vår dotter har börjat studera i Visby. Jag kör dit hennes bohag från Åbo och hjälper henne installera sig. På kvällarna har hon ”lamning”, den lokala studentkårens introduktionsevenemang. Då bilar jag runt.
Som gammalt Ulf Lundell-fan har jag råkat på en bloggare som skildrar jakten på platsen där omslaget till Lundells storsäljande 80-talsskiva ”Kär och galen” är fotat. Omslaget visar en naken Lundell en bit ut i vattnet med armarna utsträckta mot en gigantisk blå himmel. I förgrunden strandstenar, i bakgrunden en sluttande udde med ett ensamt träd som sticker upp på gränsen mellan skog och strand.
Bloggaren beskriver hur han efter några kvällars letande, kartanalyserande och assistans av en lokal guide hittat ”helt rätt plats.” I slutet av inlägget poserar han där.
Problemet, tänker jag medan jag studerar bilderna, är att platsen känns fel. Samtidigt tycker jag mig ana den rätta platsen på ett helt annat foto i blogginlägget – utan att bloggaren inser att han redan då träffat rätt.
Jakten på Lundellviken blir målet för mina bilfärder. Den enda ledtråd jag har är att den ska finnas i trakterna kring fiskeläget Herrvik. Jag närstuderar satellitbilder i Google Maps och inser att kusten är full med platser som kan passa in.
Jag bestämmer mig för en vik vid Grogarnshuvud, hoppar i bilen och kör en timme till andra sidan ön. Det visar sig vara viken som bloggaren segervisst poserar vid. Nu är jag helt säker: han har tagit fel. Det var inte här Uffe poserade näck för 43 år sedan. Området är för flackt.
Men på vägen hade jag lagt märke till ett annat avtag som verkat lovande, ett par kilometer norröver. Medan solen börjar gå ner tar jag mig dit.
Jag kommer ut på en ny stenig strand. Långt borta anar jag ett ensamt träd som kan vara soloträdet på omslaget. När jag närmar mig inser jag att det är fel. Nu börjar det bli rätt kyligt och jag blåser av letandet för dagen. Det enda speciella jag sett är en död, halvt förruttnad säl.
Hemma hos dottern fortsätter jag jämföra satellitbilder med Lundellomslaget. Jag fokuserar på två stenbumlingar på fotot, och fastnar för en sydligare vik som verkar lovande.
Och det är så jag genast hittar rätt den andra kvällen. De två stenbumlingarna och alla andra detaljer stämmer. Till och med soloträdet i fjärran står kvar. Jag är i Lundellviken och står på samma plats som omslagsfotografen stått. Jag nöjer mig med en påklädd selfie.
I bloggen som ledde mig hit föreslås att hembygdsföreningen kunde resa en Lundellstaty i vattnet. En kul idé. Men för en naturvän och -lyriker som Lundell känns det här mer passande. Ingen plakett, ingen staty, ingen reklam – bara en väldigt vacker plats som råkar pryda ett av de mest ikoniska svenska skivomslagen.