Kolumn

Livet i en biosfär – en gråsugga begär inte mer än den behöver

04.06.2024

Sofie Stara är ledarskribent på Österbottens Tidning och vinnare av fjolårets Topeliuspris.
Sofie Stara är ledarskribent på Österbottens Tidning och vinnare av fjolårets Topeliuspris.

En gråsugga pinnar fram ur sitt gömsle, när växtlampan skapar dag i den lilla världen. Den sträcker prövande ut sina antenner. Omkring den är det mossigt, fuktigt och grönt, med jord, träbitar, växter, lönnlöv och stenar. Allt en gråsugga kan önska sig. Får man hoppas.

Den får sällskap av en annan som kilar mot den och stannar vid dess sida. De två – och åtminstone en till – lever i en av min tolvåriga sons biosfärer. Hans intresse för att skapa dem väcktes i somras, när han såg den ena världen i en glasburk efter den andra på Tiktok.

Burk på burk grävdes ur skåpen och hittades på loppis. Den största biosfären har han skapat i ett gammalt akvarium han fann på Findit.

När jag skriver detta har biosfärerna funnits ett par månader, och det växer fortfarande i de slutna ekosystemen. Han lyckades, trots min skepsis till alla glasburkar han släpade hem (nu har jag sagt stopp, efter att vi var tvungna att möblera om i hans lilla rum, och sätta dit en extra hylla). Biologi har blivit ett stort intresse och “Lilla Mys bok om småkryp”, som jag skaffade för att den var så fin, har jag inte sett sedan han genast for iväg med den.

Det senaste är att det ploppar upp små svampar. En dag ömsar en gråsugga sin cuticula. Ett litet nästan genomskinligt skal. Det betyder att den trivs och växer, förklarar sonen stolt. Och nu är den väldigt ömtålig.

Men alltså, jag klagar inte. Jag är överlycklig att han intresserar sig för att skapa miljöer för växter och kryp, har respekt för dem och vet varför de är viktiga.

Jag hoppas hans intresse för och kärlek till naturen håller i sig. Han är ett barn som växer upp i en tid när den biologiska mångfalden är hotad och klimatförändringar på allvar kommer att påverka hans liv, för att inte tala om hans eventuella barns. Samtidigt är han omringad av en enorm konsumtionshets som bara verkar tillta. Någon Greta Thunberg-effekt syns inte bland unga, tvärtom. Fast de väl alla sett filmen Wall-E.

Också till den lilla staden där vi bor, Jakobstad, kommer butik efter butik med billiga saker som fyller barn – och vuxna, mig – med begär. Kläder, prylar, smink och socker. Och det är ju bra för staden, men en del av problemet. Av nyfikenhet installerar sonen appen Temu, ännu en kinesisk webshop som vill erövra världen.

Gråsuggor kan leva tre, fyra år, läser jag. Kanske vi får dem att övervintra. De begär inte mer än de behöver. Kanske de kan få oss att värna mer om allt levande. Kanske mina barn hör till en generation som verkligen inser att vi delar planeten med växter och djur, att vi är besökare i naturen, och börjar förakta superkonsumtionen. Åtminstone när de får börja leva med konsekvenserna av den.

Därför får vi inte fortsätta skjuta fram problemen och hoppas på att nästa generation gör bättre än vi. Det får vi inte.