Under de senaste åren har en rad dokumentärfilmare tagit sig an uppgiften att försöka skildra klimatförändringens framfart. En väg att ta är att göra aktivistisk film genom ett tydligt budskap som levereras av någon redan känd person. An Unconventient Truth från 2006, med Al Gore som berättarröst, är det mest berömda exemplet. En vanlig form för klimataktivistiska dokumentärer är numera att beskriva ett specifikt samfund som kämpar för sin överlevnad medan livsförhållandena blir allt svårare.
Ett annat grepp är att genom dokumentärens medel beskriva hur klimatförändringen omformar omständigheterna på en mängd plan genom större och mindre förändringar. Då lämnas ansvaret att dra slutsatser till tittaren. Only on Earth, som visades under festivalen Docpoint i februari, är just en sådan film. Den utspelar sig i södra Galicien i vår egen samtid, med fatala skogsbränder som gör livet på orten tufft.
Regissören Robin Petré skildrar stillsamt olika personers liv i kommunen O Rosal. Förutom på bränderna fokuserar Only on Earth på de halvvilda hästar som fortfarande finns där. En guide säger i en episod till en busslast turister att hästarna inte bara betar, de äter också buskar. Jag läser senare att hästarna ses som viktiga för att bekämpa klimatförändringens härjningar i och med att de lättantändliga buskarna är deras föda. Senare ser vi dessa frigående djur äta på buskar som är täckta av aska.
Poängen är förstås att klimatförändringen även påverkar dem, liksom andra djurarter. Vi får genom ett telefonsamtal mellan brandmän höra att fåglar tycks klara av att flyga iväg från bränderna, men att djuren på marken är illa ute. Brandmannen berättar att han sett vildsvin, lodjur och rådjur fly från en skogsbrand men när de får syn på människor blir de så rädda att de vänder tillbaka.
De mest dramatiska scenerna utspelar sig under det som verkar vara en tröstlös brandsläckning. “Så här har bränderna aldrig låtit förut”, säger en brandman i en radiointervju som ingår i filmen. “De ylar.” Kruxet i Only on Earth är att inte förvandla bränderna till visuellt spännande actionsekvenser vi är vana vid att lapa i oss i allehanda underhållningsfilmer. Petré och María Goya Barquet, som står för fotoarbetet, lyckas med detta.
I stället för tillspetsad dramatik väljs ett mera associativt närmandesätt där just hästarna ges stor plats ‒ och barnen. I flera scener ser vi en pojke tillsammans med familjens hästar. Han lär sin kamrat rykta, vilket inbegriper ett antal noggranna rörelser. Tillsammans med männen på orten, ett slags moderna cowboys, deltar han i en så kallad Rapa das Bestas som går ut på att samla ihop djuren och avlusa dem genom att klippa manarna. För en utomstående ser proceduren som filmas brutal ut.
De stora vindkraftparkerna som finns i kommunen förekommer ofta i bild och inte minst framme i ljudmixen. De kommenteras också av en del av de medverkande. Den storskaliga energiproduktionen gör skada genom en destruktiv påverkan på naturen och djuren. I en intervju med filmsajten Cineuropa nämner regissören konflikten mellan att å ena sidan satsa på hållbar energi men å andra sidan alla de företag som bygger enorma vindkraftparker för att skapa vinster.
Only on Earth är en kontemplativ film som inte framställer några enkla lösningar, i stället pekar den på spänningar i människans sätt att relatera till naturen och till sin närmiljö. Emellanåt blir berättandet kanske en smula impressionistiskt, men jag uppskattar ambitionen och tilliten till publiken. Jag tror det här är ett vettigt sätt att ta sig an klimatkrisen på film. Inte genom predikande, utan påminna om allt som står på spel och hur förödelsen faktiskt ser ut.