Två veckor innan jag flög till Spanien föll ett års regnmängd på åtta timmar i Valencia. Nu står jag i ett hotellrum i Málaga och tittar på molnen som tornar upp sig. “Extrem fara”, skrek varningsmeddelandena, när stormen väntas återvända här i dag.
Skolor har stängt för dagen, tusentals har evakuerats från sina hem, och civila ombetts att stanna inne. Allt för att undvika en upprepning av Valencia, där hundratals människor förlorade livet i översvämningarna som följde.
Efter förödelserna var forskare snabbt ute med att poängtera att klimatförändringarna gjorde regnet både intensivare och dubbelt så sannolikt. På lördagen rasade demonstrationer om myndigheternas hantering av händelsen. I dag är allt tyst, bortsett från ambulanssirener som bryter igenom då och då. Sedan kommer det. Och med en vind som får fönsterrutorna att skaka.
Även om det inte är min katastrof, är jag människa, och när klimatet förändras är alla delaktiga.
Min mamma fyller jämna år på resan. Det var viktigt att vi alla var med, så jag följde med. Och nu tittar jag på hur gatorna svämmar över, på dörrar som har barrikerats för vattnet, och tänker på hur jag inte brukar flyga, men nu gjorde jag det.
Det känns som att jag blivit placerad mitt i en mening innan den skrivits klart. Som om situationen är skriven på näsan, men just på näsan, så att jag inte riktigt kan läsa den.
Så vitt jag kan se står det något om att vara både publik och deltagare. Om att det inte är min katastrof bara för att jag är här. Inte min katastrof, eftersom jag är trygg där jag är, och inte har förlorat hem och vänner.
Regnet faller och faller och sedan avtar det. Allt som gömts och glömts i staden har sköljts fram och blivit liggande på gatorna. I floder, rosafärgade av all smuts, forsar vattnet ut i havet. Mycket kastas tillbaka upp på stranden av vågorna. Madrasser, kläder, burkar och plast. Så mycket plast.
Det gick bra den här gången, ändå. Så kan man se på det. För mig. Den här gången.
Kanske handlar det också om hur alla beslut är moraliskt laddade. För även om det inte är min katastrof, är jag människa, och när klimatet förändras är alla delaktiga. Och för att jag, oavsett orsak, är en av dem som flyger fram och tillbaka till solkusten.