Jag sitter och lyssnar på min moster, 90 år, som arbetat som jordbrukare i 50 år. Hon berättar om hur hon kunde höra potatisarna prata och säga att de inte klarar sig, att det är för torrt och näringsfattigt. Hon undrar om jag någon gång hört naturen tala? Tafatt svarar jag nej och skäms i samma andetag över mitt svar, som avslöjar att jag nuförtiden är stadsbo. Min moster fortsätter ogenerat och säger att ja, så är det ju med stadsbor, de funderar snarare på vilken biofilm de ska gå och se.

Det är inte så många veckor sedan som jag åkte ut till Noux i Esbo med min syster, kusin och barnen för att se efter om det kunde finnas svamp. Och det fanns det ju. Vi fick tillräckligt trattisar för en stor trattkantarellpaj, som blev både lunch, middag och kvällsmat.

Min mosters ord stannade i mig. Samma dag hade jag hört samiska konstnärer tala om betydelsen om den väv som vi alla ingår i och om betydelsen av tidigare generationer av platsbundenhet men också frihet och rörelse. Hanaholmens kulturcentrum arrangerade ett seminarium om samisk kultur som var öppen för allmänheten.

Med anledning av Hanaholmens jubileumsår har Sverige donerat en skulptur till Finland. Statens konstråd i Sverige beskriver den svensk samiske konstnären Olof Marsjas skulptur som ”ett blomväsen på skidor som blickar mot horisonten, sammanfogad av material som bär spår av handens arbete, av det organiska, det funna och det formade. I mötet mellan det samiska och svenska, det traditionella och samtida, träder en berättelse fram om identitet i rörelse”.

Enligt Marsjas egna ord så representerar blomman i hans verk livet. Blommor kom in i hans skapande process då han blev pappa och gick runt på ängar och tittade på blommor.  Han kände en symbolik med blomfröet, som spridits med vinden och som hade flugit bort.  Blommorna blev en förstudie till en början av skulpturer som ”han inte visste att han skulle göra”. Då erbjudandet kom om att få skapa ett verk för Hanaholmen så hade han egentligen inte särskilt mycket tid för att skapa verket. Arbetet började med foten, pjäxan, och i gränslandet mellan det urbana och traditioner. Skobanden som hans mamma vävt blev en del av skulpturen.

Jag fascineras över berättelsernas kraft att forma våra uppfattningar om oss själva och om omvärlden. I Olof Marsjas berättelse om hans konstnärliga resa kände jag igen hans reflektioner om identitet, tillhörighet, tvivel och sambandet med naturen. Just känslan av tillhörighet upplever jag är flytande och kan uppenbara sig på överraskande ställen som på en udde i Esbo en förmiddag i november.

Olof Marsjas skulptur Ljus spåraren – Čuovgga guorri, blickar ut mot havet, redo att ta sats på sina skidor och över den frusna isen då det är dags. Närvaron av samisk kultur i Esbo får mig att öppna ögonen och öronen för samiska berättelser, där tacksamhet för vad naturen ger oss är självklar och kontakten till de föregående generationerna likaså.

Jag fascinerades av det lågmälda, men ändå säkra uttrycket som Olof Marsja och även Lada Suomenrinne gav. Som konstnärer vill de bredda perspektiven på vad samisk konst är och vill inte låsa sig vid andras förväntningar.

Lada Suomenrinne, bildkonstnär och ordförande för Samerådets kulturutskott lyfte fram kraften och möjligheten i att skapa något nytt, och ta fram olika former av vad som är möjligt. Konsten blir en nödvändighet, där samiska konstnärer kan ta spjärn mot bland annat exploatering av naturresurser. Konsten blir ett livsviktigt uttryck för det som varit, det som är och det som ska komma. Även i mig, har det såtts ett frö i och med detta möte i Esbo. Grattis Hanaholmen för Ljus spåraren – Čuovgga guorri!