Jag tänker inte säga var den ligger – min skärgårdsö. För jag vill inte att en av mina favoritplatser på jorden ska exploateras av en enda person till.
Nära min familjs sommarställe i den yttre skärgården finns en plats vars namn jag nu döper om till Fågelviken. Denna plats har jag och mina släktingar, grannar, vänner och bekanta besökt regelbundet under hela mitt liv. Platsen har i modern tid inte varit i privat ägo så vem som helst har kunnat besöka den. Fast förr visste nästan ingen om att denna vackra halvö fanns till. Av samma anledning var trycket på naturen inte så stort tidigare.
Sen kom pandemin och många fann sin tillflykt i naturen. Det är förstås inte en dålig sak.
Men det blir komplicerat när en liten, känslig halvö i skärgården blir en tummelplats för tusentals besökare som alla ska trafikera längs samma smala och slitna landsväg, sedan parkera sina bilar längs vägen och ta sig genom tallskogen ner till stranden.
Dit kommer de med barnvagnar, tält, kanoter, SUP-brädor, till fots, på cykel, ibland också med motorfordon. Förstås finns det en nybyggd och jämn gångväg som även möjliggör att rullstolsburna kan ta sig hela vägen fram. Det finns också en grillplats med tillhörande vedlider, som har anlagts av staden.
Här njuter de alla av Finlands oemotståndligt vackra natur. Från morgon till kväll. Vissa övernattar och stannar i flera dagar.
Har jag rätt att gnälla om det här? Är det inte bra att vår befolkning har tillgång till naturen? Är det inte fantastiskt att kommunen gör det lättillgängligt och smidigt att ta sig till naturen? Är det inte bra om halvön får besökare?
Tja, själv står jag ju där och sörjer den försvunna friden. Den där otroliga stillheten när man fick ha hela Fågelviken för sig själv och betraktade vågorna som stänkte i kaskader mot klippväggarna. Där fåglarna flög omkring och simmade och ruvade och lekte. Där ingen tände brasor på de känsliga klipphällarna och där ingen trampade sönder mossan eller bröt kvistar ur martallen i den rofyllda viken.
På midsommarafton i år var viken full av liv. Kanoter, SUP-brädor, cyklar, vadande barn, picknick på klipporna i flera olika sällskap. Barn som leker, trötta föräldrar som vilar. Folk som tar en selfie på klipporna och sedan går sin väg. Hashtag #Fågelviken på inlägget så kommer det ännu fler besökare. När så många besökare flockas i viken söker sig många fåglar bort till andra ställen.
Jag fattar att vi inte kan göra naturen till ett enda stort reservat. Jag fattar att jag också suktar efter nya naturupplevelser och varje år uppsöker hittills obekanta platser där jag själv bidrar till slitaget. Så vem är jag att klaga?
Men kanske det här blir litet extra påtagligt när man från parkettplats ser hur en älskad och viktig plats omvandlas till en arena för ett cirkusnöje där folk kommer och går i en sådan takt att man blir helt matt. Hade staden förutsett denna utveckling? När korsar man gränsen för exploatering av naturen där miljön tar skada?
Visst är det här småpotatis jämfört det ekologiska avtrycket efter min södernresa för ett år sedan. Visst är det viktigt att alla ska få ha fri tillgång till naturen – helt gratis. Jag vill inte vara den som säger nej till det. Men när ska vi människor hitta en optimal balans i vår samlevnad med naturen?