För en tid sedan fick jag en aningen oväntad fråga: ”varför är miljörörelsen ett rött skynke i Österbotten?”

Det må vara så att vi har ett samhälle som är oerhört polariserat just nu, men att påstå att österbottningar är motståndare till miljörörelsen är väl ändå att ytterligare späda på tudelningen? Den spontana responsen från Österbotten skulle i så fall vara: ”när ska de stackars helsingforsarna släppas ut ur betongmiljön och se hur verkligheten ser ut?” Och då var vi där igen. Pajer må vara smakfulla, men om de används till att kastas på varandra har smaken ingen betydelse. Och det resulterar sällan i en ökad förståelse för motpartens åsikter. Tänk om vi kunde använda pajerna på ett vettigare sätt.

I mycket av de pågående diskussionerna om till exempel vargar, skogsbruk och vindkraftsparker grundar sig den tilltagande polariseringen ofta på den så kallade närhetsprincipen. Det som är nära för mig är ofta långt borta för dig och vice versa. Och det är lätt att man stämplas som en konservativ bakåtsträvare om man ser till sin egen sfär och det man själv tror på.

Det vi ofta glömmer i diskussionen är att närhetsprincipen gäller båda vägarna. Att zooma ut och se ett bredare perspektiv är aldrig lätt. Och att zooma in i någon annans sfär är heller inte enkelt. Sköter Olle sin friska skog i tredje generation har han svårt att förstå vad Berit menar att han gör fel när han förverkligar sin skogsbruksplan. Har Berit ett brinnande intresse för biologisk mångfald, men inte själv är skogsbrukare har hon sannolikt svårt att förstå sig på Olles skogsbruksplan. Har Olle hittills aldrig haft algvälling utanför sommarstugan, orkar han kanske inte stressa över Östersjöns övergödning. Har Berit aldrig själv haft vargar i trädgården, verkar skyddsjakt sannolikt som vansinne. 

Då dessa två sedan med självsäkerhet och brösttoner förklarar åt varandra vad den andre borde tycka och tänka leder det högst sannolikt till att de går in i sina respektive kök och bakar nya pajer. Att kasta.

När vi pratar om behovet av omställning på individnivå har det konstaterats att vi kan övertygas att ändra våra val av tre orsaker. De klimatsmarta lösningarna måste vara antingen bättre, enklare eller mer socialt uppmuntrande än vad som är normen idag. Utan någon av dessa tre har vi svårt att övertygas om vikten av förändring.

Så, hur gör vi då för att få österbottningarna, och sannolikt även en och annan storstadsmänniska, att se miljöfrågor som något annat än ett rött skynke? Här finns det onekligen läge att våga tänka nytt.

Harvardprofessorn Robert D. Putnam har konstaterat att om grannen klagar över sin värk är det ofta en bättre medicin att bjuda in henne på kaffe än uppmana henne att gå in och ta en till Burana.

Tänk om vi kunde hitta sätt att också få Olle och Berit att dricka kaffe tillsammans. Det vore en bra början. Temat för kafferepet kunde förslagsvis vara ”paj”. Olle kunde baka söta, Berit salta. Att äta.