I Jon Fosses roman Vithet lämnar en man sin bil och vandrar ut i den mörka skogen. Det snöar. Mannen lider av en obegriplig leda och kan inte ge sig själv några orsaker till att han går längre och längre in bland stammarna. Ändå behöver han fortsätta. I den kyliga natten kommer honom ett antal skepnader till mötes. Det är en barfota man i kostym. Det är hans mor, hans far. Slutligen fattar de tag om varandra och går rakt ut i vitheten, ett skimrande andande ingenting.

Med sin sällsamma ömhet har Fosse skrivit fram en zon mellan liv och död. Så sker ofta i hans verk. De döda är inte riktigt döda, skuggorna umgås med oss. Närvaron är så kraftig att vi behöver ställa oss frågor om vår egen existensform. Dess trånghet.

“Skulle man realistiskt skildra hur livet ter sig för människan här på jorden och sökte man den mest typiska situationen av alla, skulle man inte då välja att skildra en människa av kött och blod, omgiven av skuggor vilka ur sin skuggtillvaro sökte kontakt med henne som ännu levde?” Så skriver litteraturvetaren Olof Lagercrantz om Dantes Den gudomliga komedin. Som känt vandrar även där poeten inledningsvis in i en mörk skog. Efter att ha gått vilse och räddats inbjuds han till dödsriket. Han är den enda som andas, den enda som solstrålarna inte genomtränger.

“Dantes dikt är en besvärjelse av de döda. De ropas fram för att deltaga i nuets liv eller tränger sig själva fram därför att de har budskap som alltjämt är aktuella.”

I april ser jag dansföreställningen Figures of Extinction på Dansens Hus i Helsingfors. Verket består av tre delar. Den första tecknar en tablå över utdöda arter. Namnen ropas ut ur högtalarna och dansarna ger dem form. Till en början får varje art en enskild, utdragen scen, men hastigheten trappas upp allteftersom. Antalet växer, det vet vi. När skelettet av en amerikansk gepard plockas upp och lederna böjs i språng uppstår en närmast otäck realism. Djuret lever! Det är en överdrift, ett oförklarligt moment. Den organiska texturen i rörelserna både möjliggörs av och överskrider dansarnas fulländade tekniska skicklighet. Ljuset fladdrar, flämtar, som skuggor eller en glitchande tidsdimension där det vi aldrig sett bryter in framför våra ögon.

Den andra delen inleds med ett mörkt rum endast upplyst av de mobilskärmar dansarna sitter hukade över. Skräniga, fasansfulla nyhetsrubriker ljuder till och försvinner. En separation mellan handlingsutrymme och belägenhet gestaltas. Kropparna är stelare, ryckigare, tillvaron är plötsligt steril. De många projicerade skärmarna upplöser uppmärksamheten.

I den tredje delen kollapsar världarna in i varandra. Som helhet är segmentet vagare än de två tidigare, med större inre motstridigheter. Det är inget bekymmer. Skilda emotionella tonaliteter sviras in i varandra: en dynamisk utåtriktning, en intim sorg. I centrum står en modern dödsbädd, en sjukhussäng omgiven av en sörjande familj. Perspektiven växlar i takt med ljussättningen. Den döende, den döda, de levande. Gränsdragningen är lucker. Rörelsemönstren från den första delen, vingarna och skelettet, återvänder liksom skälvande.

Figures in Extinction är den fullkomliga dödsmässan för vår tid av klimatkollaps. Den stirrar på smärtan, stirrar på utrotningen, stirrar på fasan – men gör det hela levande. Ingen statistik, hur skrämmande graferna än stiger och faller, kan göra det här med en människa. Ett lyckat konstverk är inte information. Det är en erfarenhet. Genom föreställningen är det som att ett vitt ljus faller över mitt liv: jag ser var jag är, jag ser vad jag bryr mig om. Det går inte att värja sig. För mitt i allt ser jag också allt som fortfarande finns kvar och hur det kallar på mig. Visst kan vi besöka den mörka skogen. Men skuggorna har framfört sitt budskap: än ska vi inte stanna där.