”I begynnelsen var kärret, hackan – och Jussi”. Så inleds Väinö Linnas episka trilogi Här under polstjärnan där läsaren under de femtio första sidorna får följa med hur Jussi, med endast en hacka och spade till hjälp, dikar ut ett kärr för att röja åkermark. Den unge torparens flit och arbetsmoral röner uppskattning bland bygdens män: Nationens hopp står till nybyggare som Jussi, som röjer fruktbar mark ur den vilda naturen.   

I Maria Turtschaninoffs roman Arvejord ser en prästdotter ut över åkrarna, bärbuskarna och grönsakslandet. Belåtet tänker hon att de förverkligar Guds vilja: Den vilda skogen är ogudaktig, men genom att odla jorden förverkligar de människans gudagivna uppdrag på jorden.   

I det västerländska tänkandet har filosofer och vetenskapsmän pläderat för att människan ska tämja naturen. Naturen är oordning och människan ska skapa ordning. Och med kapitalismens framväxt och industrialiseringen från och med slutet av 1700-talet började naturen alltmer ses som en ekonomisk resurs att exploatera.   

Finländarna har nu tämjt – eller exploaterat – den finska naturen till den grad att bara tre procent av Finlands skogar är i naturligt tillstånd. Och grävmaskinerna har följt i Jussis fotspår och resulterat i att mer än två tredjedelar av myrarna i södra Finland är utdikade – med negativa konsekvenser för artrikedomen och vattendragen.   

Mitt i klimatkrisen och med en ökad medvetenhet om förlusten av biodiversitet börjar det bli uppenbart för allt fler att inställningen till naturen som främst en råvara för ekonomisk vinning har kommit till vägs ände. Men det är lättare sagt än gjort att ändra på något som inte bara är en cementerad inställning, utan också är en djupt integrerad del av vårt ekonomiska system. Skogen ger inkomster åt de många privata skogsägare i Finland och skogsindustrin skapar jobb, samt skatteintäkter för staten.  

I en debatt jag lyssnade på blev krocken mellan de olika inställningarna till naturen tydlig: miljöaktivisten lyfte fram att det skulle vara väldigt enkelt att åtgärda problemet med minskad artrikedom och ökade utsläpp: vi ska bara göra mindre, låta skogen vara. Det är inte svårare än så. Men tjänstemannen på Miljöministeriet kontrade genast med att det är omöjligt. Skogsägare räknar med att få vinst ur sina skogar. Därför är rätt väg att gå att prissätta naturvärden och på det sättet skapa lönsamhet också för bevarande av känslig natur. Men är det en hållbar lösning?   

Den teknologi-kritiska tänkaren Ivan Illich (1926–2002) har påpekat att i ett samhälle med tillväxtmani tänker man att lösningen på ett problem alltid är mer av samma sak. Det sammanfattar klimatpolitiken i ett nötskal: Den teknologiska utvecklingen och industrialiseringen har orsakat klimatuppvärmningen, men det är mer teknologi som ska rädda oss! Det är den kapitalistiska ekonomiska ordningen som orsakat den klimatkatastrof vi redan står mitt i, men det är genom att införliva ännu mer av naturen i ett marknadssystem som naturen ska räddas!    

Klimatforskare efterlyser systemskifte medan politiker ger konstgjord andning för att kunna fortsätta mer eller mindre som förr ännu en stund till.