Finlands utsikter att nå sina klimatmål om koldioxidneutralitet senast 2035 ter sig alltmer avlägsna. Samtidigt biter sig arbetslösheten fast. Innovationsgraden i näringslivet ligger under EU‑genomsnittet och långt under nivåerna i de länder som driver den gröna omställningen snabbast. Med en fortsatt hög statsskuld är ljuspunkterna få för att utvecklingen snart ska vända.

För att nå nettonoll ”krävs genomgripande och strukturella förändringar av stora delar av ekonomin” och ”förutsättningar för nya tekniska och sociala innovationer”. Det slår den svenska tankesmedjan SNS fast i rapporten ”Politikens roll för näringslivets klimatomställning” (2024). ”Detta kräver i sin tur att klimatpolitiken utvidgas från traditionell miljöpolitik till att handla om en politik för en bredare samhällsutveckling.”

Sveriges statliga forskningsinstitut RISE konstaterar vidare att omställningen inte kan accelerera utan ”nya affärsmodeller och samarbeten över branscher”, där alla aktörer inser sin roll i hela kedjan.

Om vi ska lyckas minska våra utsläpp inom en snar framtid måste alltså klyftan mellan näringsliv, energiförsörjning och klimatarbete överbryggas. Rätt genomförd utgör den gröna omställningen en historisk möjlighet att bryta samhällets beroende av fossila bränslen en gång för alla, samtidigt som vi banar väg för en ny våg av industrialisering som säkrar jobb och välfärd för kommande generationer. Om detta ska lyckas krävs ett helhetsperspektiv.

Flera länder har undersökt hur man på bästa sätt kan skapa dessa synergier. I Tyskland fanns 2021–25 ett ”superministerium” där klimat‑, energi‑, närings‑ och innovationspolitiken rymdes under ett och samma tak. Sverige följde snart efter och inrättade ett klimat‑ och näringslivsdepartement året därpå, där även miljö‑ och naturskyddsfrågorna inordnades.

I Tyskland var regeringen mitten-vänster, medan den i Sverige är borgerlig. Frågan var alltså inte avhängig den traditionella höger‑vänsterskalan. Motiven till sammanslagningen var snarlika i båda länderna, nämligen att samla landets ledande expertis för att accelerera den gröna omställningen, samt att stärka den långsiktiga konkurrenskraften i strävan att bli världens första fossilfria industrialiserade välfärdsstat.

Här ryms också en geopolitisk dimension, där ett Europa som befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget behöver stärka sin strategiska autonomi gentemot auktoritära stater som Kina och Ryssland. Däri ligger också målkonflikten mellan säkerhet och närmiljö, som även den kräver ett helhetsperspektiv.

I Finland är klimat‑ och näringslivsfrågorna alltjämt uppdelade på två olika ministerier, och här saknas till skillnad från Sverige ett samordningskansli som håller ihop helheten i regeringsprogrammet. Det är inte konstigt att politiken spretar emellanåt. Kan ett superministerium då vara vägen framåt? Frågan tål att ställas. Och om den blir verklighet får framtiden utvisa.