Finland beskrivs ibland som ett ”grönt Klondike”. Vi har trumf på hand inom den gröna omställningen – låt oss då gå i bräschen för en fossil avgiftning! Eller?

Vi har billig, miljövänlig el och ett välskött stamnät som borde attrahera investerare likt en magnet. Vi har bred politisk uppslutning kring klimatmål. Vi har gott om utrymme och tekniskt kunnande. Vi är en oslipad, läckert grön diamant – till pappers. Skenet bedrar.

Finland lider inte bara av kapitalbrist, utan därtill av ett självförvållat handikapp: ett sällsynt sävligt tillståndsförfarande. Det bottnar i suboptimering, i en brist på helhetssyn och servicementalitet.

Varför väljer SSAB Luleå i stället för Brahestad, varför storsatsar UPM och Neste på Rotterdam snarare än Kotka eller Sköldvik? En av Finland största vindkraftsplacerare, Ilmatar, räknar med att ett enskilt projekt kan föranleda sex år av byråkrati.

Olika licenser, MKB, byggtillstånd och besvär kan dra ut på tiden lite extra. Det vet välorganiserade miljökämpar som motsätter sig stora investeringar – av mer eller mindre legitima skäl.

Företag saknar verktyg för att möta denna utmattningstaktik: en kombination av utdragna processer och strukturerat motstånd. Den kanske trängsta flaskhalsen ligger hos hovrätterna som har knappa resurser. Besvär som går via Högsta förvaltningsdomstolen kan ta upp till 5 år.

Också djävulen förtjänar en schysst rättegång. Hur ofta ägnar miljökämpar en tanke åt industrins rättssäkerhet?

Detta skjuter hål på även världens mest genomarbetade lönsamhetskalkyler. Medan projekten står still hinner förändringar i makromiljön, räntor och den tekniska utvecklingen varva varenda exceltabell många gånger om. Alltså tvingas investerare hantera såväl risk som osäkerhet. Den senare pulveriserar investeringsviljan. Det går inte att bedriva långsiktig, kapitalintensiv affärsverksamhet med öppen deadline, med en måltavla som hela tiden rör på sig.

Också djävulen förtjänar en schysst rättegång. Hur ofta ägnar miljökämpar en tanke åt industrins rättssäkerhet? Mer förutsägbara investeringsvillkor skulle gynna alla.

I Bryssel har man vaknat upp. Realiteterna kring havsbaserad vindkraft håller inte närapå jämn takt med den europeiska ambitionsnivån – eller klimatbehoven. Alltför invecklade och utdragna administrativa förfaranden utgör en bromskloss. Successivt tappar Europa terräng gentemot kinesiska konkurrenter.

För att lösa denna gordiska knut behövs förenklad administration där investerare kan ro hem alla nödvändiga tillstånd via en enda ansökan som kan överklagas exakt en gång.
Nu är ansvaret splittrat mellan Regionförvaltningsverket och NTM-centralerna. Ju fler ämbetsverk, desto klumpigare soppa.

Så länge det råder motsättningar mellan investerare och miljörörelsen är Finlands lott att bli evig panelhöna vid danslogen. Det krävs två för att dansa miljöindustriell tango. Sitter Finlands gröna mö här med purken min så avvecklas vi till ett industriellt bakvatten.