Att avlägsna grenar och andra hinder, att gräva fram gammalt lekgrus eller lägga till nytt – med enkla åtgärder har fiske- och naturvårdsintresserade fått öringar att igen fortplanta sig i bäckar där de varit helt eller nästan försvunna.
Med ficklampa kan man söka och studera små öringsyngel utan att de blir rädda. Svartbäcken i östra Helsingfors. Foto Henrik Kettunen.
Hagabäcken och Stickelbackabäcken i Helsingfors, Ingarskila å i Ingå och Byabäcken i Sibbo är exempel på små vattendrag där öringen nu leker tack vare att lekplatserna restaurerats. Restaureringen och uppföljningen av resultaten är konkret naturvårdsarbete som vem som helst kan delta i.
En som länge haft ett brinnande intresse för öringens och andra vandringsfiskar välbefinnande är Henrik Kettunen, verksamhetsledare för föreningen Vaelluskala. Han har varit med och lett otaliga bäckrestaureringar runtom i Finland.
– De flesta restaureringsprojekten har planerats och utförts av kunniga frivilliga. De få fiskexperterna vid NTM-centralerna och fiskerihushållningscentralerna har numera begränsat med tid och möjlighet att genomföra restaureringar, säger Kettunen.
Den som vill vara med och rädda en fiskförande bäck gör klokt att vända sig till någon av de många föreningar och andra frivillig-organisationer som sysslar med restaureringar. Länkar till ett antal sådana organisationers hemsidor finns på sajten vaelluskala.net. Här kan du också få tips om kommande restaureringstalkon.
Att restaurera en bäck som har potential som lekområde för öring kräver sakkunskap som finns i många av föreningarna. Det är till exempel inte självklart var man ska anlägga grusbäddarna där öringen kan leka.
– Ofta finns det gammalt fungerande lekgrus kvar som man får fram genom att ta bort sand, löv och andra växtdelar som täcker gruset. Då behöver man inte köra ut nytt grus i strömfåran.
Kettunen varnar för att anlägga grusbäddar där vattnet inte strömmar tillräckligt fort.
– På en fungerande lekplats ska vattnet strömma med 25–50 centimeter per sekund. Vattendjupet borde vara 1,5 gånger öringshonans höjd. För en stor hona kan det behövas 30 centimeter vatten.
Kettunen tipsar om att man kan hitta lekplatser genom att på hösten söka efter de gropar som öringshonorna gör i gruset då de lägger sin rom. Förekomst av yngel konstaterar man enklast på kvällen eller natten
genom att lysa med ficklampa.
– Ynglen blir inte rädda för ljuset och man kan studera dem på nära håll.
Lekgruset tenderar att med tiden bli täckt av sand och sediment. Små yngel som försöker gömma sig i gruset kvävs lätt om det finns mycket finkornig sand bland gruskornen. Enligt Henrik Kettunen är det lätt att rengöra lekgruset från sand genom att fylla ett ämbar med vatten från bäcken och hälla ut det över grusbädden. Gör man detta tillräckligt många gånger sköljs sanden bort.
Öringen leker från början av oktober till mitten av november. Den bästa tiden för restaureringsåtgärder och rengöring av lekgruset är just nu, då årets yngel inte längre finns på lekplatserna.