Naturen har skapat en hel ekologi av och kring bär som föder däggdjur, fåglar och insekter.
Tredje veckan i september med högtrycksväder. Soliga dagar med måttliga nordanvindar som stillnar till kvällarna och ger kyliga och stjärnklara nätter över bygden. Kyliga nätter som får höstnaturen att tända sprakande färger i markerna. Höstfärger som kulminerar i oktober med gulflammande aspdungar i skogsbryn och björkar i höstskrud över allt i landskapet. För den som vill uppleva höstfägringen på marknivå är myrarna med sina brinnande starrtuvor och glödande odon i myrens kanter lockande utflyktsmål.
Där vi sakta plockar oss fram bland lingontuvorna på en glest tallbevuxen bergsknalle sköter blåbärsriset om höstprakten på marknivå. Den sena eftermiddagssolen lyser in bland tallarna västerifrån och tänder en extra lyster i blåbärsriset, och skänker samtidigt de tjocka och vaxöverdragna lingonbladen en mustigt djupgrön färgnyans. Ibland kommer en älgfluga svirrande bland tallarna, prasslar till på anorakshuvan och dyker i nästa sekund in bland nackhåren. Där blir den inte långlivad, ovälkommen och irriterande som den är. Dessutom har den i hastigheten valt fel värddjur. Hjortdjur är de enda som duger med tanke på älgflugans fortsatta liv och förökningen under hösten.
Vi har sällskap av två nötskrikor som emellanåt skränar till på andra sidan bergsknallen. Skrikorna hör hösten till och håller reda på allt som händer i skogen. De håller även oss under uppsikt naturligt nog, medan de själva hamstrar lingon för eget behov. När vi kom vandrande upp mot bergsknallen skrämde vi upp en flock trastar som var ute i samma ärenden. Trastarna passade på att tanka flygbränsle inför nattens kommande flyttning söderut: enstaka blåbär som ännu finns kvar i blåbärsriset, mattsvarta kråkbär från tätt besatta kråkbärstuvor och förstås också lingon som det finns gott om bland tallarna.
Vi samlar höstens andra ämbar med mogna lingon som vi rårör tillsammans med Pulmu bitsocker, ett paket socker per ämbar. Det ger en god balans mellan sötma och syrlighet. På ett svalt ställe håller de rårörda lingonen ett helt år och kommer till god användning på hemlagad fil och till olika kötträtter. Dessutom finns det mera vitaminer i behåll i de rårörda lingonen än i kokad lingonsylt. Lingonet har i alla tider varit ett viktigt bär för människan, antagligen det viktigaste både tack vare sin rikliga förekomst och för att det är lätt att bevara. Lingon innehåller flera naturliga konserveringsmedel och står sig gott som mosade utan socker i uthus fram till nästa sommarbörjan. Det var ett vanligt sätt att förvara lingon på ännu på 1900-talet.
Ju mer socker som bären innehåller desto begärligare är de för djuren.
För lingonen vi plockar, liksom för de enstaka blåbär och kråkbär som slinker med i ämbaret, är slutet i en filbunke eller i en kötträtt inte ett gott slut. Det är ju inte meningen att fröna inne i bären ska hamna i en människomage för att sedan spolas ner i ett kloaksystem. Men för oss människor är höstens sockerrika och vitaminkryddade bär rena hälsokosten. Och bär finns det massor av ute i markerna, så det räcker åt alla bevingade, fyrbenta och tvåbenta varelser. Att dessutom ströva omkring i höstliga marker för att förse sig av överflödet är minst lika hälsosamt som att äta bären. Och för den som vill göra sig en förtjänst på bärplockning är det fritt fram. Att plocka bär ute i markerna hör till allemansrätten och förtjänsten är därtill skattefri. Det sistnämnda om något säger hur stort värde statsmakten sätter på tillvaratagandet av vilda bär, i ett land där det mesta möjliga och även en del omöjligt beskattas.
Lingon innehåller naturliga konserveringsmedel och kan som mosade förvaras i ämbar eller såar i kalla uthus. Foto: Hans Hästbacka
De bärproducerande risväxterna, träden och örterna har alla en gemensam strävan med sina bär. Fåglar och däggdjur ska äta bären för att sedan sprida fröna i markerna med sin avföring. Fröna tar ingen skada av passagen genom tarmarna utan gror bara bättre av den behandlingen. Ett vackert ekologiskt sammanhang där de bärätande djuren tar till vara fruktsockret och vitaminer medan fruktköttet och fröna passerar genom tarmkanalen och sedan hamnar där de hamnar. Ibland på en bra plats där fröna gror och ger upphov till nya plantor. Ju mer socker som bären innehåller desto begärligare är de för djuren.
Ibland undrar man hur i all världen växterna orkar producera så mycket bär år efter år. Att producera sockerrika bär kostar på. De år exempelvis en rönn producerar mycket bär är rönnens tillväxt dålig. Men naturen slösar alltid när det gäller förökningen. Det ska vara rikligt med bär – eller mycket rom och mjölke som under fiskarnas lek, eller massvärmning bland myror och dagsländor – för att resultatet ska blir gott. I den slösande rika förökningen ryms en mångfald när det gäller arvsanlag, och en mångfald i avkomman. Även här visar naturen att mångfald är en nödvändig och hälsosam styrka som för livet och naturen vidare.
I början av september var vi ute en sväng med bilen för att spana efter skogsrenar och nya lingonställen längs en skogsbilväg. Vi överraskade en björn på vägen, inte så att vi fick se den, för björnen hade lubbat in i skogen strax innan, skrämd som den blev av oljudet från bilen. Men på vägen låg ångande varm björnspillning i två grötliknande högar och in över vägen lutade en ung rönn som björnen hade knäckt och hunnit tömma på hälften av bären.
Några röda lingon lyste fram i björnskiten som var färgad blåsvart av blåbär och kråkbär. Rönnbären hade naturligt nog inte hunnit passera genom tarmarna. För björnen är blåbär, kråkbär, odon och lingon de viktiga bären under sensommaren och hösten – och givetvis hjortron under högsommaren de år det finns hjortron, och även rönnbär under rönnbärsår.
Björnen är en storkonsument av bär och lägger upp ett försvarligt fettlager tack vare bären inför den kommande vintersömnen. Samtidigt sprider den mängder med frön i markerna, precis som höstens trastar och sidensvansar gör. Det gör också skogshönsfåglarna som konsumerar mycket bär och sprider frön under sommaren och hösten, från de första halvmogna blåbären i juli tills de sista lingonen blir översnöade. På våren plockar de i sig resten av lingonen som smälter fram ur snön. Frågan är om inte björnen och skogshönsfåglarna blivit mera beroende av skogens bär än vad bärväxterna blivit av björn och skogshönsfåglar?
Björnen har gott sällskap av grävling, mårdhund, räv och mård som alla äter bär under hösten och blir feta på kuppen. Grävlingen och mårdhunden är utpräglade bärätare, medan räv och mård drygar ut sin kost med bär. Alla fyra bidrar de till spridningen av bärväxternas frön i markerna, med undantag för de giftiga bären såsom liljekonvaljens och ormbärets som däggdjur inte kan äta men nog fåglar som järpe, orre, björktrast och rödvingetrast. Här har fåglarna en exklusiv ställning och uppgift.
Naturen har skapat en hel ekologi av och kring bär: bärens ekologi som breder ut sig i skogar och på myrar, i fjällvärlden och på naturängar och som föder både däggdjur, fåglar och insekter. I den ekologin ingår också människan som även hon är en storkonsument av de hälsosamma bären, både vilda och odlade.
Med höstens lingon plockade kan vi se fram emot senhöstens bär: havtornsbären i skärgården och tranbär på myrarna. Havtornsbären är packade med vitaminer. Det räcker med några bär varje morgon för att fylla det dagliga vitaminbehovet, eller en kall snaps på pressad havtornssaft. Havtornsbären är svårplockade men lättpressade när höstens första frost bitit till ordentligt, och konkurrensen med trastar, sidensvansar och mårdhundar given.
Men på tranbärsmyrarna går det lugnt till. Ofta får man plocka tranbär utan att se skymten av bevingade eller fyrbenta tranbärsätare. Och tranbär kan man plocka långt in i senhösten tills snön kommer och annonserar vintern ankomst, för att fortsätta plockandet nästa vår då snön smultit bort. Precis som lingonen klarar tranbären övervintringen bra, ja till och med bättre, och är syrligt fräscha även på våren. Det vet både tranorna och björnen som kan ägna mycket tid åt att plocka i sig senhöstens tranbär på vårliga myrar.
