Den finska miljörörelsen och djurskyddet närmar sig varandra allt mer. Nyckelfrågorna är klimataktivism och det växande intresset för vegetarisk kost, säger filosofen, forskaren och författaren Elisa Aaltola.
Elisa Aaltola har svårt att bestämma sig. Är hon aktivist eller forskare? Att dryfta balansgången mellan viljan att påverka och ambitionen att värna om den opartiska rollen som vetenskaplig expert är svårt, men nödvändigt, anser hon.
– Jag ser inget motsatsförhållande mellan min roll som forskare och samhällsdebattör. Eftersom jag har forskat i moralfilosofi är det rentav min skyldighet att ställa upp i debatter. Mina kollegor på Åbo universitet och det vetenskapliga samfundet får avgöra om min forskning håller måttet eller inte, säger Aaltola.
Varför är det din skyldighet att ta ställning i djurskyddsfrågor?
– Många amerikanska klimatforskare har ångrat att de inte tog starkare ställning i klimatfrågan redan på 1990-talet. Vi moralfilosofer har samma skyldighet att påtala missförhållanden i djurskyddet. Vi forskare kan inte gömma oss i något elitiskt elfenbenstorn.
Vi träffas i Malmgård utanför Helsingfors centrum – för att Aaltola ska kunna rasta sina hundar ute i det fria utan att omges av asfalt och betong. Det går inte att missta sig på hennes kärlek för de fyrbenta familjemedlemmarna.
– Den äldre rescuehunden är redan 15. Jag masserar honom varje kväll medan vi tittar på tv.
Som debattör i tv-studion antar Aaltola ofta ett fränt och ettrigt tonfall då hon försvarar djurens rättigheter.
Är dina motståndare rädda för dig?
– Jag använder mig ibland av en sammetshammare för att förtydliga min argumentation i debatter, men för det mesta är jag ganska försonlig och välvillig. Det är bra om mina antagonister hålls alerta.
Aaltola sticker inte under stol med att medborgaraktivismen utgör hennes livsluft.
– Jag planerar att grunda en ideell organisation som skulle jobba för djurens rättigheter. Föreningen skulle fungera som en tankesmedja och erbjuda medier och beslutsfattare forskningsbaserad kunskap om djurskyddsfrågor. Så mycket mer kan jag inte säga om mina planer i det här skedet, säger hon och ler hemlighetsfullt.
Den finska miljörörelsen och djurskyddsorganisationerna har enligt Aaltola närmat sig varandra betydligt de senaste 20 åren. Det gläder henne.
– Allt fler miljöaktivister tänker i holistiska banor och ser kopplingen mellan klimatförändringen och behovet av att frångå den nuvarande djurhushållningen – för att vi ska kunna rädda vår planet.
Paradigmskiftet syns enligt henne bland annat i miljöorganisationernas ställningstaganden som allt oftare berör oetisk jakt eller djurens rättigheter.
Aaltola ser klimatkrisen som den främsta orsaken till att miljöorganisationerna tänker i nya banor.
– Vi genomlever den sjätte globala utrotningsvågen. Naturförlusten påverkar vår vardag. Insikten om att den vegetariska kosten gynnar både klimatet och artrikedomen har fått många miljöaktivister att engagera sig också i kampen för djurens rättigheter.
Trots ett spirande samarbete ser Aaltola också smärtpunkter som orsakar gnissel och friktion mellan miljörörelsen och djurskyddsorganisationerna.
– Djurskyddsrörelsen tog nyligen fram ett medborgarinitiativ som kräver att pälsdjursuppfödningen ska förbjudas inom EU. Miljöorganisationerna backade konstigt nog inte upp initiativet. Jag förstår inte varför.
Aaltola understryker att många miljöproblem har uppstått på grund av pälsdjursuppfödningen och att det av samma anledning finns synergier att hämta om miljöaktivisterna inser nyttan med att engagera sig också i djurskyddet.
– Strömmingsbestånden i Östersjön står inför en kollaps på grund av omfattande överfiske. De överlägset största uppköparna av strömming är företag som tillverkar foder för pälsfarmernas behov.
På 1990-talet betraktades många djurskyddsaktivister som odrägliga rabulister och bråkstakar. Nu formar organisationerna SEY Djurskyddet Finland och Animalia en del av det politiska etablissemanget. Till exempel riksdagsledamot Mai Kivelä (VF) har tidigare jobbat som verksamhetsledare för Animalia.
– Det som tidigare betraktades som radikalt är numera politiskt allmängods. Å andra sidan förknippas miljö- och djurskyddsfrågorna i politiska sammanhang oftast med de röd-gröna partierna. Det gagnar inte kampen för djurens rättigheter. Vi behöver en bredare politisk front som involverar också andra partier.
Som blivande lobbyist har Aaltola funderat en hel del på vilka argument som tar skruv i debatten om klimatkrisen och djurens välbefinnande.
– Forskningen visar att förnuftsbaserade argument sällan har effekt. Det händer ofta att vi inser att vi agerar oetiskt, men att vi ändå fortsätter att göra så av ohejdad vana. Vi vet till exempel att det är förödande för klimatet att flyga. Ändå flyger vi som aldrig förr.
Aaltola drar en parallell till det finska djurskyddet som ett liknande fall av självbedrägeri.
– Vi får ofta höra att djuren i Finland sköts väldigt bra och att vi har världens bästa djurskyddsbestämmelser. I själva verket har vi en väldigt svag djurskyddslag i jämförelse med många europeiska länder.
Aaltola nämner broilerproduktionen som ett avskräckande exempel.
– Vår lagstiftning tillåter att upp till 42 kilo broiler får födas upp per kvadratmeter på en hönsfarm. Det är ju helt obegripligt att det är helt lagligt.
Enligt Aaltola handlar det om kognitiv dissonans.
– Vi intalar oss själva att vi gillar djur samtidigt som vi äter dem. Vi tittar på valplive på Yle Arenan och gullar med sällskapsdjur, men då det gäller djur som föds upp för livsmedelsindustrins behov drabbas vi av bristande empati och motstridigt beteende.
Hur vill du bekämpa det här missförhållandet?
– Genom att lyfta fram vetenskaplig kunskap som synliggör att djuren är kännande, känsliga varelser som tar skada av att födas upp som produktionsdjur.
Kunde du tänka dig att tillgripa civil olydnad för att påverka beslutsfattare?
– Som yngre trodde jag mer på direkta aktioner. Att driva fram förändringar tar tid och kräver tålamod. Numera är jag väl lite av en forskaraktivist, säger hon och ler brett.
Text och foto: Mikael Sjövall
