En kylig och klar septemberdag med bleke sitter jag på aktertoften i morfars roddbåt. Jag är åtta. Båten är byggd i trä, av gamla farbror Dahlström på Ramsholm. Han var en av de sista bofasta fiskarna här ute. Jag vet det inte då, men den roddbåten kommer att överleva flera av de plastbåtar som jag kommer att skaffa senare i livet. Den finns ännu kvar.
– Sitt stilla i båten, säger morfar och reser sig upp från roddarbänken. Han böjer sig ned och tar ett stadigt björngrepp om det stora metallföremålet som står mellan oss i båten. En rostig gammal järnkamin. “Porin Matti”. Den faller ned i det mörkgröna vattnet med ett dovt plums och försvinner under ytan med ett sorgset sörplande.
Det var så man gjorde sig av med uttjänta prylar på morfars tid. Man gav dem tillbaka till naturen. Förr eller senare rostade de bort eller förmultnade.
Sedan kom plasten till skären. För några år sedan byggde min hustru och jag en stuga på mormors och morfars gamla holme. När vi grävde grunden hittade vi en begravd plastpåse med skräp i. Den innehöll bland annat tomma filburkar, med texten fortfarande fullt läslig. Tidigt sjuttiotal. Morfar hade ätit den där filen, han älskade fil till frukosten.
Sedan gick han ut och grävde ned soporna. Inte menade han något illa med det. Det var så som hans generation alltid gjort. Och generationerna före honom. Plast var någonting nytt för dem, de kunde inte föreställa sig att det är mer eller mindre evigt, och att det med tiden så totalt skulle komma att lusa ned det hav och de klippor som morfar älskade så djupt.
Eller är plasten evig? Nja, inte ens diamanter är eviga (diamanter brinner, visste du det?). De säger att plasten aldrig försvinner, att den bara smulas ned till mindre beståndsdelar och blir till mikroplast som invaderar både djurens och våra egna kroppar.
Det stämmer ju i och för sig, men det här beror egentligen mest bara på att plast är så nytt, ur det jordiska livets perspektiv. Naturen har inte hunnit utveckla enzymer och mikrober som kan bryta ned plast. Men den jobbar på saken.
För ett par år sedan hittade forskare plastätande bakterier utanför New Delhi i Indien. Det visade sig att bakterierna bryter ned polystyren, som används i engångsförpackningar och liknande. Fyndet gjordes i våtmarkerna ett tiotal kilometer utanför den indiska huvudstaden.
År 2016 hittade japanska forskare liknande bakterier på en soptipp i Japan, i färd med att mumsa i sig PET-plast.
Nu är det här ju definitivt ingen orsak att börja strö ännu mer plastsopor omkring sig i naturen, i hopp om att det bryts ned av bakterier i sinom tid. Det kommer förvisso att hända – naturen hatar outnyttjade resurser, och just nu är plasten en sådan. Men det är bara temporärt.
Naturen har tid att mixtra med sånt här, tills de plastätande bakterierna tar sin plats i ekosystemen. Det kan ta hundra år till, eller tusen. Naturen har inte bråttom.
Det har däremot vi. Vi drunknar bokstavligen i den skiten, ursäkta mitt språkbruk. Tur nog är morfar inte bland oss längre så att han behöver se allt det där som flyter i land när nordan blåser.
