Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

En utsikt värd en klättring

Höga berg och djupa dalar – så kunde man beskriva Höga Kusten, som tillsammans med ”Låga Kusten” på finska sidan av Kvarken bildar ett av UNESCO:s världsarv. Ett gäng naturfotografer från Biofoto Finland upplevde världsarvet i kyligt vårväder i fjol.



I kvällsolens sken
blir berget och stenarna nästan självlysande mot den mörka himlen i nordväst. Där ute över Bottenhavet passerar ännu ett lokalt snöväder. Vi är redan i mitten av maj, men snöbyar som gör marken vit och minusgrader natt efter natt har varit typiska för den kalla våren 2017.
Vi står på toppen av Slåttdalsberget där utsikten över Höga Kusten får en att dra efter andan. Rödskiftande branta berg med karg tallskog högre upp dominerar öarna vi ser långt därnere. I Finland hittar vi liknande landskap närmast i Getabergen på Åland. Också i Geta är det granit av rapakivityp som dominerar, men bergen längs Höga Kusten är högre, de högsta topparna är drygt 280 meter över havet. Mellan bergen skär djupa havsvikar långt in i landet. En jämförelse med norska fjordar är inte alltför långsökt.

Vägen upp till Slåttdalsberget, som ligger mitt inne i Skuleskogens nationalpark, gick först genom gammal grovstammig granskog, en riktig trollskog med mjuk mossa och muntert porlande vårbäckar. Här var de enda synliga spåren av mänskan den vandringsled vi följer. Den är en del av Höga Kustenleden som sträcker sig från Ångerman­älvens mynning i söder till Örnsköldsvik i norr. I nationalparken har leden varit i så flitig användning att trädrötterna ligger blottade. Här gällde att lyfta på fötterna ordentligt för att inte snava. Att terr­ängen är extremt stenig gjorde vandringen ännu mer utmanande. 
På vägen upp passerade vi flera av de klapperstensfält som är vanliga på Höga Kusten. Det påminner om en geologiskt sett inte alltför avlägsen tid då havsnivån var flera hundra meter hög­re än idag och klappersstensfälten var en del av den dåtida strandlinjen. När havsnivån var som högst efter att inlandsisen smultit låg bara de allra högsta bergstopparna ovanför vattenytan. Sedan dess har landhöjningen fått bergen att stiga ur havet med närmare 300 meter, så att den nuvarande kustlinjen uppstått. Landhöjningen fortsätter än idag och är längs Höga Kusten 0,8 millimeter per år. Det är ungefär lika mycket som på den finländska sidan av Bottenhavet och Kvarken.
Vandringsleden upp till Slåttdalsberget är tydligt utmärkt. Ju högre upp man kommer desto glesare blir det mellan hällmarkstallarna. Klapperstenarna ersätts av öppet berg som är lätt att gå på. I de brantaste partierna får man ta händerna till hjälp för komma upp. Även Gita, som är gruppens Grand Old Lady, klarar stigningen till toppen med glans då hon får lite hjälp av gentlemannen Klaus. 

På toppen låter vi oss väl smaka av vägkosten vi fått med oss från vår inkvarteringsplats på Lapp­uddens friluftscenter, ett stycke söder om nationalparken. Den obligatoriska gruppbilden tas, och sedan är det hög tid att söka sig ned mot skogen igen. Skymningen kommer krypande och att klättra nedför Slottdalsberget i halvmörker skulle vara riskabelt. Innan solen går ned färgar den dimslöjorna över trädtopparna i gult och eldrött. Det hela påminner inte så litet om en skogsbrand.
För att inte behöva gå samma väg tillbaka besluter vi att följa vandringsleden ner på andra sidan av berget. Men här är det brant så det förslår. Till all tur är leden dragen så att man kan utnyttja naturliga trappsteg i berget. Här finns också tallar att hålla sig i, och vi kommer alla ner välbehållna. 
Vi befinner oss nu i den så kallade Slåttdals­skrevan, en djup ravin mellan två bergsväggar. Här och där finns ännu is och snö kvar, också det en följd av den sena våren. I skrevans smalaste del har ett stort klippblock kilats fast mellan bergväggarna rakt över stigen. Det ser skrämmande ut, men vi utgår från att om klippblocket funnits där i hundratals år rasar det knappast ner just då vi passerar. Det gör det inte heller, och vi fortsätter vår vandring i skumrasket mellan granarna i Slåttdalen. En koltrast sjunger ödsligt längre bort i skogen. Det är den enda fågelsången som hörs, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att skogen den här tiden på våren brukar eka av trast- och rödhakesång i skymningen. Antagligen är det den tilltagande nattkylan som avskräcker fåglarna från att sjunga.
Då vi nästan nått fram till nationalparkens södra ingång får vi ytterligare en bekräftelse på att våren verkligen är försenad. I den stilla majnatten hörs tydligt en pärluggla ropa sitt ”popopopo”. Det är ett läte som jag närmast förknippar med månljusa nätter i mars, då pärlugglan normalt inleder sin häckning. Pärlugglesången blir hur som helst en fin avslutning på bergsvandringen.


Gråsälarnas grynna

Under vår sista hela dag på Höga Kusten bär det av till sjöss. Agne Säterberg från Lappuddens friluftscenter kör med van hand båten ut mot den lilla grynna som av någon outgrundlig orsak fått namnet Gnäggen. Majsolen ler över Höga Kusten i väster, men vinden på havet är iskall.

Redan på långt håll syns det i kikaren att Gnäggen är befolkat – inte av mänskor utan av minst femtio gråsälar. Där ligger de huller om buller, en del på varandra, och verkar även de njuta av majsolen. Tittar man efter ser man skillnaden mellan de rundhuvade honorna och hanarna med sina långnosade hundhuvuden. 
Då vi är några hundra meter från skäret anar sälarna oråd. En efter en kravlar de mödosamt ner till strandkanten – gråsälen rör sig klumpigt på land – och plumsar ner i vattnet. Men om vi trodde att sälarna skrämda av vår närvaro skulle simma bort från grynnan tar vi fel. Gråsälen är av naturen ett nyfiket djur och då vi rundar Gnäggen följer en hel hord av sälar efter oss. Då Agne tillfälligt slår ned på farten kommer sälarna närmare båten och betraktar oss intresserat med stora mörka ögon.
Gnäggen är inte bara känt som rastplats för gråsälar. Skäret har en rik häckfågelfauna, bland annat finns här en stor tordmulekoloni. Men någon koloni ser vi inte till – bara en ensam tordmule simmande på vattnet. Agne berättar att tordmularnas massor anländer punktligt år efter år kring den 15 maj och dit är det ännu några dagar.

 

Slåttdalsberget. Foto Magnus Östman

Skuleskogens nationalpark 
- Grundad 1984.
- Cirka 3 000 hektar, ligger mitt på Höga Kusten.
- Nätverk av vandringsleder genom gammal skog, längs djupa raviner och över karga tallmoar, klapperstensfält och myrar.
- Övernattningsstugor, rastplatser med eldstäder och vindskydd, tältplatser.
- Naturum vid riksväg E4, nedanför det mäktiga Skuleberget (nästan 300 m.ö.h.), vars topp nås längs en vandringsled.

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018
Kommentarer (0)
Skriv siffran 10 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Bygg bo åt taggig vän

I augusti-september går de största igelkottshanarna i vinterdvala. Honorna och årets ungar gör det lite senare. Du kan enkelt hjälpa dem att klara vintern i din trädgård.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2018

Stor skärgård, gamla skogar och lundar

Västra Nylands skärgård är vidsträckt och mångsidig. Hangö udds sandmarker har en speciell flora och insektsfauna. Lundar med hassel, ek och andra ädla lövträd finns på många håll. Inlandet bjuder på stora skogsområden och rikligt med sjöar och åar. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2018

Gör rent utan kemikalier

Med enkla medel går det att minimera städandets negativa effekter på miljö och hälsa. Man kommer långt med biologiskt nedbrytbara rengöringsmedel och mikrofiberdukar. Läs mera »
Maéva Hachem, Finlands Natur nr 3/2018

Dialog över Finska viken

Finland och Estland söker efter synergier i arbetet med att planera sina havsområden. Grannländerna gynnas av att känna till varandras planeringsprocesser och framtidsvisioner. Läs mera »
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 3/2018

De vurmar för åländsk natur

Läraren, den pensionerade miljötjänstemannen och den unga biologen hyser alla ett brinnande intresse för Ålands natur.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

Avverka träd – ha skogen kvar

”Det kalhyggesfria skogsbruket har en enorm potential. Nyttan för landskapet och skogsnaturen är obestridlig och dessutom gynnas markägaren ekonomiskt. Det är bara en tidsfråga innan det kalhyggesfria skogsbruket ökar kraftigt i popularitet.”Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

I baldersbråns rike

Utskären i juli bjuder på strålande blomsterprakt och talrika fågelungar som noga vaktas sina föräldrar.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2018

Närkontakt med vargfamiljen

Efter många och långa vandringar, tålmodigt väntande och smygande i kamouflagekläder fick naturfotografen Mats Bentmar vara med om oförglömliga möten med vargarna i Kölstareviret i mellersta Sverige på nära håll, ostörda. Följ med här på hans spännande vargmöten. Nu är denna vargfamilj utplånad i licensjakten – till sorg för fotografen och alla oss som gläds åt att uppleva vargarna levande.Läs mera »
Mats Bentmar, Finlands Natur nr 2/2018

Gipsen stoppar näringsläckaget

Genom att sprida ut gips på åkrarna kan man minska näringsläckaget med hälften. Också andra sätt att råda bot på läckaget undersöks.Läs mera »
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 2/2018

Lövängar, sandrev och höga berg

Åbolands skärgård har inte utan orsak kallats för världens vackraste. Här finns oändliga möjligheter att paddlande eller seglande på egen hand utforska öar och stränder av alla slag. Naturtyperna varie­rar från kala kobbar och låga sandörar till höga berg, gamla skogar och artrika lövängar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018